Hej alla glada!

I dag är jag hemma och tar hand om mig själv.
I går hade jag ont i huvudet hela dagen. Tabletter hjälpte föga.
Jag har märkt att när jag har "sprungit" för fort och för länge så säger min kropp i från, oftast i form av huvudvärk.
Så länge jag känner mig pigg och frisk så tänker jag inte på att jag måste vila och få återhämtning.
Jag bara går på som en duracellkanin. Och när jag märker att jag har gjort det, IGEN så blir jag bara arg på mig själv. Det är ingen som tackar mig eller står där med ett diplom.
När det gäller just det så lär jag mig aldrig.
Jag är i stort behov av att få vara ensam i bland och inte behöva prata med någon, göra bara det jag vill och på mitt sätt. Det händer tyvärr alldeles för sällan.
För de få dagar som jag är ledig så är det alltid en massa saker som jag ska hinna med, helst de veckor som barnen är hos mig.
Nu har Petter i och för sig bestämt sig för att vara hos mig de veckor som Elias är hos sin pappa, och visst märks det skillnad, helst på mornarna.
Elias är en riktig retsticka, och har en förmåga att retas när hans syskon är som tröttast och lättast att reta upp. Petters tålamod var helt enkelt slut.

Jag är i grunden en glad och positiv person, men när orken och tålamodet tar slut så sviktar också humöret.
I bland känns det som att folk förväntar sig att jag alltid ska vara på bra humör.
Och att de själva får vara på hur dåligt humör som helst är helt ok.

Jag har ett jobb som kräver otroligt mycket tålamod i mellan åt.
Som det är nu så kräver mitt jobb mer psykist än fysiskt. Och det kan faktiskt vara mer jobbigt än om jag har slitit ont fysiskt en hel dag.
Jag träffar många olika människor i olika skeenden i livet.
Mina dagar är blandade av mycket skratt men också gråt. Tragiska livsöden på olika sätt.
Sjukdom som sätter käppar i hjulet för att ett par som har levt i hop i många många år, och inte kan bo tillsammans längre.
Par som har lovat varandra att ta hand om varandra tills döden skiljer dem åt, och så blir det inte så som de har tänkt.
Det skapar mycket känslor.
Som undersköterska ska vi egentligen vara en salig blandning av många yrkeskategorier.
Vi har ett stort ansvar och inte minst empati och öga för vad varje enskild vårdtagare behöver.
Många vill inte vara till besvär för att de tycker att vi har nog mycket att göra ändå. Och det kanske kan vara just dessa som verkligen behöver hjälp, det är bara att vara uppmärksam och se behovet. Och sedan prata med varandra som personal och se om vi har iakttagit samma sak.
Många gånger är det en balansgång, hur viktigt det är att bla respektera deras integritet.
Och det kan vara svårt att veta vart var och ens gräns för vart deras integritet går.
Man har aldrig en aning om vad de har gått igenom i livet.

Helst av allt så skulle jag vilja ta alla gamla, sjuka och ensamma människor under mina vingar.
Alla behöver bli sedd och bekräftad varje dag. Men det är långt i från inte alla förunnat.
Jag önskar att jag hade tiden och möjligheten att låta fler få komma ut. Se och göra något annat utanför deras kanske fyra väggar på rummet.
Det blir många långa dagar, ingen som knappt hinner prata med dem, bara göra det man måste för att skynda sig till nästa.
Jag är i alla fall glad över att jag kan göra mitt bästa på Gästis för att göra att vårdtagarna där får så bra dagar som det bara går. Att de ska trivas och ha det bra.
:O)