Leendet du sänder ut vänder åter till dig




måndag 29 oktober 2012

Ända sedan jag började i 4:e klass har det i stort sätt alltid funnits någon eller några som har försökt att trycka dit eller trycka ner mig på ett eller annat sätt.
 Jag har funderat mycket på vad det beror på. 
Jag har rannsakat mig själv och tänkt över vad det är jag gör som får folk att vara så fruktansvärt elaka? Rent ut sagt utstuderat jävliga i mellanåt.
Framkallar jag ett behov hos dessa människor som gör att de måste klanka ner på mig?

Jag tänker inte gå in närmare på vad det är som jag har fått utstå i mitt liv. Det skulle ta för mycket tid i anspråk och jag inbillar mig att det inte är någon som egentligen är så intresserad av att läsa det heller.
Jag vill inte heller att någon ska tycka synd om mig.
Däremot skulle det vara otroligt intressant att få svar på mina frågor.
De jag har pratat med om detta nu i vuxen ålder tror att de som håller på, på detta sätt ofta har problem med sig själva och att det oftast handlar om avundsjuka.
Bla. menar de att jag i och med separationen, som jag har fått otroligt mycket skit för, är stark och att jag tordes göra något som de själva kanske inte törs.

Visst kan jag om det verkligen behövs i tex arbetslivet, vara obekväm. Tycker jag att någonting är fel så säger jag det. 
Jag blir bla otroligt frustrerad om människor medvetet försöker komma undan arbetsuppgifter som de tycker är jobbiga eller tråkiga. Vad gör vi då på arbetet? Det är otroligt ansvarslöst och taskigt mot sina arbetskamrater att skita i att göra saker och låta andra ta efter, efter deras rena och skära lathet.

När det var som värst så var mitt självförtroende och min självkänsla så sargat så jag visste inte i bland om jag skulle ta mig upp ur sängen.
Men min vilja och drivkraft har varit starkare och har hittills segrat, tack och lov! 
Annars vet jag inte vad det skulle vara av mig i dag. Totalt söndertrasad? Svårt psykiskt sjuk?

Värst tror jag ändå är, att jag har fått slängar av mina absolut närmaste. Det har gjort allra ondast i mig, och tyvärr är det något som jag aldrig kan bortse i från, eller någonsin kommer att glömma.
Det sitter som en vass tagg i bakhuvudet.

Jag känner mig otroligt kränkt och obetrodd att jag som vuxen inte kan tänka klart. 
Och att påstå att jag inte älskar mina barn eller tänker på dem i första hand känns som att de vrider in en slö och trubbig kniv mitt i bröstet.
De har tryckt på min absolut ömmaste och svagaste punkt, barnen.

Visst känner jag mig bitter vissa dagar men, jag har bestämt mig för att ingen ska få sätta sig på mig något mer. Jag är så otroligt trött på det.
Jag står stadigt med båda fötterna på jorden.
Och Jag Älskar mina barn över allting annat.
Jag är 40 år och kan ta ansvar för mitt eget handlade. Jag tar mina egna beslut och vore tacksam om ingen annan lägger sig i dem hädanefter.
Jag ska inte heller behöva förklara mig för det liv som jag har valt att leva.
Jag trivs och mår bra.
Låt mig fortsätta göra det.
:O)

16 kommentarer:

  1. Om det kan vara till någon tröst så vet du att händelser 'bleknar' med tiden.
    Jag vet att det är jobbigt att 'bryta upp', men till slut brukar allt ordna sig till det bästa <3
    Du är inte den enda i världshistorien som har valt din egen väg - det händer hela tiden. Huvudsaken att du trivs och känner att du gjort rätt. Du vet - 'man ångrar mer det man inte gjorde än det man faktiskt gjorde'. Vad jag vet har vi bara ett liv och det är här och nu!

    Kram
    Towa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Towa :O) Du är en mycket klok kvinna. Jag vet att händelser bleknar med tiden, men detta handlar inte bara om min separation, detta har pågått i hela min liv tills nu. Kram Katarina :O)

      Radera
  2. Älskade vän. Mår du bra, så mår jag bra. Vi kompletterar varandra mycket bra. Puss på dig! Älskar dig. Din Tomas

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du gör mig LYCKLIG Tomas, jag är otroligt tacksam och glad att våra vägar har korsats. Jag Älskar Dig av hela mitt <3. Puss!

      Radera
  3. Hej min kära vän!!
    Vet DU vad Katarina...första delen av ditt inlägg..var nästan..så att jag skulle kunnat skrivit det själv..!!

    Sen har jag också gått igenom en skilsmässa..men där haft ett otroligt stöd..från nära och kära!!

    Vet du vad jag tror..precis som du skriver..folk är avundsjuka..många kanske skulle vilja ta steget fullt ut som du gjort..men har inte förmågan!!

    DU är stark Katarina..går din egen väg..och gör det DU tycker känns och är rätt..både för dej själv och dina barn!!

    Dom där så kallade..nära vännerna kan du både ha och mista...dom suger bara energi från dej!!

    Det är ditt liv..glöm aldrig det..och du gör som du vill med det!!

    Ha en fortsatt underbar dag..vännen!!
    Kram Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tack för de orden Annica :O) Du är också en mycket klok och erfaren kvinna.
      Jag är glad att vi har hittat varandra i Blogglandia. Kram Katarina :O)

      Radera
  4. Att alltid råka ut för människor som tar sig rätten att fördöma,ha åsikter om en,lägga sig i,ja helt enkelt mobba en, kan förgöra den starkaste människa.Det är gripande att att läsa det du skrivit.
    Jag kan bara bidra med några ord som du kanske kan ta till dig när det känns som allra jobbigast/svårast.

    Det är en process som kan ta tid att ta till sig.

    Ha tålamod,kärlek och tillit för du är på rätt väg!
    Det handlar om att inte leva i lögner,att inte ljuga inför sig själv eller någon annan.
    Att kunna stå rakryggad,att vara stolt:DET HÄR ÄR JAG!
    Det handlar om att stå för sin tro,
    sitt yrkesval,sin hårfärg,sitt val av partner,sin kropp,
    ja, hela sitt liv!

    Om du väljer motsatsen:

    Tummar du på din övertygelse,
    trampar på dig själv.
    Då finns det risk att andra kommer att göra det också!

    Det är inte lätt,det har jag erfarehet av, men bestämmer man sig för att nu tar jag inte mer skit, nu är gränsen nådd DÅ har man kommit långt!

    Lycka till och kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var många tänkvärda ord. TACK! jag ska ta dem med mig. Kram!

      Radera
  5. Bra skrivet vännen! stärk dig i det positiva du har kring dig och tvivla aldrig på din förmåga att själv fatta beslut om ditt och dina barns liv. Det är lätt att stå vid sidan om och säga att man ska strunta i de elakheter som människor sprider omkring sig, men att ta åt sig blir bara destruktivt. Gläds åt all lycka du har i ditt liv, åt dina barn och åt den kärlek du får uppleva på "ålderns höst" ; )

    Kram, Lena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket bästaste Lena :O) Kramisar <3

      Radera
  6. Hej Katarina!
    Jag minns själv tiden i strömsund som liten och ända tills jag flyttade därifrån faktiskt!Var mobbad i vissa fall av en viss person,alltid känt det som att jag ej passade in i konceptet att vara på ett speciellt sätt,självkänslan och självförtroendet var lågt och i vissa fall obefintligt,Mitt sätt var att flytta och påd et sättet så träffade jag människor som såg mig för den jag var,älskade mig och jag fick en starkare självkänsla och självförtroende.Jag har jobbat länge med ärren i själen och tillslut så förlät jag för att komma vidare,la över det på den som mobbade att det var han inte jag som var svag,jag vart starkare av att göra så.När jag idag möter människor som vill sätta sig på mig eller på ngt sätt stjäla enerhi så stannar jag upp och "lägger känslorna"på hyllan och tänker istället till,vad är det hos denna personen som jag reagerar på,vad vill den göra med mig och sen så försöker jag agera efter det,fungerar ofta och på det sättet blir jag inte lika särad och spar energin till mig och de mina.Jag förstår att du känner dig sårad av att ngn i din närmaste omgivning klankar på dig och oerhört fult gjort att säga att du inte älskar dina barn,men stå upp som den starka kvinna du är,DU vet att du älskar dina barn,att du är den bästa mamma dom har,stå upp för det och var den lejoninna du är!Kramar om hårt och länge

    SvaraRadera
  7. Vad klok och förståndig du är Anette. Det handlar mycket om att tänka på ett annat sätt, vilket inte alltid är så lätt när man inte har fått rätta verktygen. Men det är aldrig försent att lära :O) Tack så mycket för dina fina ord. De värmer otroligt. Ryyyyt!!! ;O) Kramar!

    SvaraRadera
  8. Stor kram till dig Katarina! Du har säkerligen hört samma ord som jag "det är inte dig det är fel på, utan det är personen/personerna som behandlar dig fel pågrund av deras mående m.m". Och rent krast så tror jag verkligen på det, vad jag vet har jag aldrig gjort något fel för att förtjäna alla dumma ord och handlingar och det har inte du heller. Jag brukar tänka att vem skulle jag vara idag om inte detta hänt i mitt liv? Detta är ju någonting som stärkt mig, gjort mig (på djupare plan) till den jag är och vill vara, jag känner mig trygg i mig själv och på något sätt har jag någon sorts förståelse för hur man ska behandla människor och INTE.

    Du är en fantastiskt fin människa som är uppskattad av många. Du är en fantastisk mamma, en fin vän, medmänniska, arbetskamrat, partner, familjemedlem- ja allt man kan tänka sig! Du är du och det finns ingen som dig. Kram Linnea.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om du bara visste Linnea vad dina ord värmer. Alla borde få höra sådant. Du vet att det är ömsesidigt. Jag beundrar dig Linnea. Du kommer att gå långt i ditt liv. Var så säker. Kramar i massor <3

      Radera
  9. Men vad det gör gott att läsa dina ord. Det stärker mig enormt ska du veta. Hoppas bara jag kan nå dit en vacker dag. Kram / G

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad glad jag blir att du känner så. Jag håller tummarna. Tack för din kommentar, det uppskattar jag verkligen. Kram Katarina :O)

      Radera