Alla dagar är minsann inga solskensdagar. Det ska gudarna veta.

I går var det verkligen en sådan dag.

Mitt under personalmötet på Gästis i går så ringde mobilen. Det var läkaren som undersökte Moas hjärta i februari. Hon sa att de hade sett att hjärtat är förtjockat och att hon behöver sättas in på en medicin, och för det krävs det att Moa läggs in 1-2 dygn på lasarettet i Östersund, eftersom den medicinen kan påverka blodtrycket. De vill ha henne under uppsikt och se hur hon reagerar.

Jag fick så ont i magen. Det bara knöt sig. Tårarna var inte långt borta.

Innan läkaren hann säga att Moa behöver medicin så var jag förberedd på det värsta, att hon skulle säga att Moa behöver operera hjärtat men, som tur var sa hon inte det.

Det blev svårt att koncentrera sig på mötet, och direkt efter skulle jag på utvecklingsamtal med Elias på skolan och försöka fokusera  mig på det.

Livet är så jäkla orättvist.

Varför ska just Moa drabbas av allt möjligt omöjligt?

Det är verkligen ingen jämnfördelning.

Jag önskar att folk kunde lära sig att inte gnälla för minsta småsak. Moa är ju helt fantastisk och klagar i stort sätt aldrig, men får verkligen vara med på livets hårda prövningar.