Jag har en och en halv vecka kvar på min 6 veckor långa ledighet.
Dagarna och veckorna har rullat på med diverse, mest roliga saker. Och vädret har varit helt fantastiskt. Vilken underbar sommar. Det är sådana här som man minns, länge, och ska leva på hela långa vintern.
Det är lite tidigt att utvärdera semestern, men hittills tror jag inte att jag har kunnat göra den bättre än vad den har varit. Det har varit mycket bad för barnen, och det är på något vis A och O, det är sommarlovets högsta prioritet, och det började redan på skolavslutningskvällen då de badade i Strand, och det var +9 grader i vattnet. I dag var det +20.

:O)

Det som drog ner Finlandsresan avsevärt var bilåkningen.
Att åka 150 mil med barn är inte något som jag personligen tycker är någon höjdare.
Det räcker med att Elias tar Moas keps så kan rena rama "helvetet" bryta lös, från den ena sekunden till den andra.
Det kan ha gått riktigt bra, och så är det som att trycka på en magisk knapp.
Och det värsta är att man inte tar sig någonstans. Man sitter där man sitter.
För dem som inte vet vad som har hänt innan vi klev ut ur bilen är det förstås väldigt svårt att förstå varför man är på så fruktansvärt dåligt humör. De har ju ingen aning om vad som har hänt. Då kan det vara svårt att försöka bita i hop och behärska sig. För tålamodet är redan tillräckligt naggat i kanten. Orken har tagit slut och tröttheten har tagit överhand. Då är tårarna inte långt borta.
:O(