Jag måste lära mig att inte ta livet förgivet.

Samtidigt kan jag inte gå och vara rädd hela tiden.

Rädd för att det ska hända mina barn och övrig familj någonting eller att jag själv ska drabbas av tex. sjukdom.

Carpe diem-fånga dagen säger så mycket,

men hur många är det som har möjlighet att göra det? eller rättare sagt hur många är det som gör det?

Fånga dagen? när livet i bland rullar på som när man spolar fram en film.

Vissa dagar flyter på utan några större problem, medan vissa dagar känner man direkt när man vaknar att det inte kommer att bli en bra dag.

Livet kanske handlar om att försöka hitta de där små stunderna, ta tillfället i akt och uppskatta det där lilla som kan förgylla otroligt mycket utan större ansträngning. Både på arbetet och på fritiden. För arbetet är ju trots allt en väldigt stor del av vårt liv. Inte lägga ner en massa energi på sådant som vi inte kan förändra.

För det verkar som att det måste hända någonting för att människan ska förstå vad som betyder mest.

Man ångrar vad man har sagt eller gjort.

Det går liksom inte ta in den lärdomen från andra förrens man själv blir drabbad på det ena eller det andra sättet.

Döden är en del av livet. Jag har lite svårt att acceptera det, även om jag möter döden lite då och då i mitt arbete. Jag kan liksom inte riktigt ta in att jag själv eller någon av mina närmaste en dag faktiskt kommer att dö.

Vi pratade på jobbet om vi vill kremeras eller inte. Det är en sådan där fråga jag helst skulle vilja slippa ta beslut om. Däremot så har jag tagit beslut om att donera mina organ, för det känns mera naturligt på något sätt att ta beslut om när jag själv kan tänka mig att ta emot organ, om jag skulle hamna i en sådan situation.

Det är mycket som rörs sig i mitt huvud. Från vardagliga/enkla till svåra, tyngre beslut och problem.

 

Lär dig livets stora gåta

Älska glömma och förlåta

Kanske inte alltid så lätt som man kan tro.

:O)