Leendet du sänder ut vänder åter till dig




söndag 23 januari 2011

När blir man vuxen?

EGENTLIGEN?

Jag vet inte.
Jag vet inte ens om jag är vuxen fast jag snart ska fylla 39 år.
I bland önskar jag att jag slapp vara sk. "vuxen". Det är inte så roligt alla dagar. Och definitivt inte alltid så lätt heller. Det mesta går ut på skyldigheter, ansvar och måsten.

I morse blev jag starkt påmind om hur det känns/kändes att bli mobbad för sitt utseende, när jag pratade med en boende på mitt arbete. Hur det etsar sig fast i en, och hur svårt det är att glömma det fast man är "vuxen".
 Det är kanske inte så konstigt att jag aldrig har varit riktigt nöjd med mitt utseende.
Jag försöker acceptera det, men det är svårt.
Det är kanske därför som jag har så svårt att ta emot komplimanger också?
Vuxna är inte alltid en så bra förebild för barn som man skulle önska.
Jag hade några lärare i skolan som var klara bevis på det. Det finns så många minnen från skoltiden som gör så jävla ont. Och de vuxna som skulle finnas där för mig som elev, de var fåräknade. 
En del hade skygglappar för ögonen. De ville inte se att jag blev mobbad och tog tag i det.
Det heter att man inte ska favorisera någon, nä nä just det ja.
Om de hade kunnat stävja det i tid så kanske jag hade kunnat se skoltiden med andra ögon i dag.

Vuxen?
Det går ju inte säga att man är vuxen från den ena dagen till den andra.
Är vuxen =erfarenhet? hur mycket erfarenhet behöver man då?
Räknas det att man har fått barn? räcker det i så fall med ett barn?
Eller att man har gått igenom många jobbiga saker?
Rest mycket?
Att man har ett arbete?
Många förhållanden?
Det är nästan ogreppbart.


Är det någon som vet?
:O)

10 kommentarer:

  1. Jag tycker nog att det är bra mycket bättre att vara vuxen än det var att vara barn. Även om jag aldrig var mobbad eller så, så fann det ju så många situationer där man blev överkörd eller gjord som alla andra etc. Som vuxen känner jag att jag inte behöver ta någon skit och jag umgås bara med folk jag gillar och är någon "dum" säger jag ifrån eller plockar bort den personen från mitt liv. Jag hoppas jag kan ge mina barn den självkänsla så de törs gå sin egen väg redan som barn...

    Och detta blev långt, men att vara vuxen är bäst tycker jag!

    Mvh
    Frida

    SvaraRadera
  2. Det du skriver gör så ont i mig.
    Väcker många minnen , men också tankar till mina egna barn.
    Jag tycker absolut det är bäst att vara vuxen. Eller rättare sagt mitt liv började på riktigt när jag började gymnasiet, den bästa tiden i mitt liv eller kanske är den nu?
    Kram
    Hanna

    SvaraRadera
  3. Det här var lite klurigt. Jag har också en massa "dåliga" minnen från skoltiden och även barndomen i stort.
    Min mamma sa alltid till mig att jag aldrig skulle kunna dansa för jag var så klumpig.
    Hon menade säkert inget illa med det men oj vad de orden har hängt med mig.
    Jag är många år äldre än du är men fortfarande säger min syster till mig och "gubben". Ni ungdomar.....
    Jag var sladdbarn så min syster hade kunnat vara min mor, men jag vet inte direkt om vi är ungdomar när barnbarnen är tonåringar.
    Som sagt en klurig tanke det här med vuxen.
    Jag tycker ändå det är skönt att vara vuxen. Idag skäms jag inte över någonting och jag känner att jag duger som jag är.

    Kram Maidi

    SvaraRadera
  4. Någon klok sa en gång:- Att vara vuxen är att aldrig glömma barnet inom dig. Det kör jag på!

    Bamsekram!

    SvaraRadera
  5. Hm, det tål att tänkas på... för min del så tänker jag att jag varit vuxen sedan jag var 18 och att vuxen lätt är bättre än att vara barn. Man kan välja och välja bort... Tycker jag tar nya steg ibland när det gäller vad jag vill och inte vill som vuxen. Att släppa vissa saker, relationer som inte ger något, krav som man inte vill ställa upp på osv osv. Och så kan man bejaka barnet i sig när man vill. Men visst gör det ont att vara vuxen också. Kanske är det helt enkelt så att det gör ont att vara människa... och samtidigt är det häftigt (ojsan så långt detta blev då...)
    Jättekram till dig Katarina

    SvaraRadera
  6. Ord som sårat etsar sig kvar och ärren har svårt för att läka. Tråkigt att ord som är komplimanger inte lika lätt fastnar hos en. De är ju dom fraserna vi borde samla på närmast hjärtat.
    Vuxen.. Jag håller med det Anneli skrev.
    Tyvärr har många tråkiga minnen från skolan. Jag hoppas och tror att det är färre elever idag som upplever samma saker som du tvingades göra.

    Kramizar Anna

    SvaraRadera
  7. Ett ord som dyker upp i mitt huvud när jag läser era kloka kommentarer är MOGNAD. Att vara vuxen handlar om mognad och så klart väldigt mycket erfarenhet. TACK! era kommentarer är värdefulla och jag uppskattar dem väldigt mycket. Kram Katarina :O)

    SvaraRadera
  8. Ja du det där kan säkert vara olika men själv känner jag mej nog som ett vuxet barn eller som en omogen vuxen beroende på situation. Mobbing och favorisering av vissa barn av lärare hänger ju faktiskt ihop ibland, och ett elände är det helt och hållet båda delarna. Kram Katta

    SvaraRadera
  9. Det där kan man fundera på ibland om när man är vuxen. I årtal är man ju det..men ibland kan ju ens sätt vara ett barns. På gott och ont :-).

    Jag tror att alla har något sår sen man var liten. Större eller mindre och sen beror det också på hur bearbetat det är. Vissa sår kan skava mer än andra och visa sitt fula tryne när man minst anar det. Det bästa, tror jag, är att ju mer man pratar om det, desto mindre blir skuggan av det.

    Glömma gör man nog aldrig...men det kan bli lättare att bära och lättare också att känna förståelse för andras sår. Inget ont som inte har något gott i sig.

    OM någon har helt sårfri uppväxt...dom faller oftare och lättare för bakslag när dom blir äldre..dom har inte fått den "hårda huden" som man får av tidigare törnar.

    kram
    strömma

    SvaraRadera
  10. Jag blir så glad för era kommentarer. Det är både roligt och intressant och läsa era funderingar kring detta och de utgår ju från era erfarenheter. Tack snälla :O) Kram Katarina.

    SvaraRadera