Jag blev påmind i helgen om döden, hur snabbt den kan komma, och alldeles för tidigt.

Det är otäckt, skrämmande och riktigt läskigt.

Vi är inte odödliga även om man kanske tror det när man är yngre, men oavsett ålder så kommer den förr eller senare.

I bland undrar jag om det är förutsett, att det är bestämt när det är dags så att säga.

Ja det är verkligen tur att man inget vet.

 Ingen förälder ska behöva överleva sina barn. Man vill i alla fall tro och hoppas det.

Jag har en mycket god vän som gjorde en gastric bypass för ett par dagar sedan. Det kräver en hel del mod och massor av styrka innan man tar ett sådant beslut. Det är ett stor steg som hon har tagit i sitt liv, och jag beundrar henne för att hon vågade ta det. 

Jag tycker att hon har gjort det jättebra.

Det dröjer nog ett tag innan jag träffar henne så det ska bli spännande och roligt att se hur mycket hon har hunnit gå ner i vikt då. 

Tänk vilken "resa" med sin egen kropp hon kommer att vara med om nu.

Jag drömmer om en resa till sol och värme,

och lite annat smått och gott, men viktigaste är nog trots allt att vi, jag och min familj och nära och kära är och får vara friska. Jag tror att det är viktigt att vi blir påminda om det i mellanåt. Hur värdefullt det faktiskt är att vi kan kliva upp på morgonen, gå till skolan och arbetet och inte sucka och stöna över småsaker, att det är jobbigt eller att man känner sig trött och seg.

Och att vi tänker på hur vi bemöter varandra i vardagen. Negativitet smittar av sig.

Det är mycket roligare att bli bemött med ett leende och ett vanligt hederligt HEJ!

:O)