Kommunal uppmanar läsarna i en annons i den senaste papperstidningen att vi ska

RÖ(S)TA MED HJÄRTAT.

Men så enkelt tycker jag inte att det är.

Jag försöker verkligen sätta mig in i politiken. Främst för att jag överhuvudtaget ska kunna få ett hum om det mest övergripande och det som jag anser viktigt för mig.

Jag vet ingenting om morgondagen. Jag vet inte om jag blir allvarligt sjuk, och det är en himla tur. Jag är livrädd för att bli sjuk med det sjukförsäkringssystem som finns i dag. Jag kan inte föreställa mig att hamna i ett totalt utanförskap som många faktiskt gör i dag.

Jag blir både förbannad och ledsen när jag hör talas om de mest horribla fall där försäkringskassan har gått emot läkarnas utlåtanden och gjort sina egna bedömmningar, och även avslagit ansökningar, utan som det känns, empati för den sjuke.

 Människor i livets slutskede bedöms var helt eller delvis arbetsföra.

En kille berättade för mig att hans kompis 3-åriga dotter hade drunknat och han fick avslag av FK för det ansågs inte som en sjukdom.

En annan man berättade i radion om att han 3 veckor efter en knäoperations ansågs vara kapabel att arbeta 75% fast han hade gips från foten upp till knäet och var yrkeschaufför.

Ja det verkar finnas hur många exempel som helst.

Sedan undrar jag också förstås över det här med jobben.

De borgeliga allianspartierna vann väljarnas stöd med sin jobbpolitik och löften om välfärdssatsningar. Men hur kan det då komma sig att 33 600 jobb försvann? många inom skola, vård och omsorg.

Samtidigt så tycker jag att socialdemokraterna känns väldigt svaga. Med det menar jag att de syns och hörs alldeles för lite. Kanske är det en valtaktik de jar eller så har jag helt fel.

Personligen tycker jag att Mona skulle behöva profilera sig själv och sitt parti bättre.

I bland undrar jag om politikerna inte hamnar på sandlådenivå i mellanåt, i kampen om att vinna väljare???

:O)