Leendet du sänder ut vänder åter till dig




måndag 19 juli 2010

Nu är det semester...

och varje år har jag alltid lika höga förväntningar.
Jag vill hinna göra så mycket. Passa på att göra allt det där som jag/vi inte kan göra annars.
Grilla
Umgås med alla vänner och bekanta
Vara i stugan
Bada
Ta raska morgonpromenader
Städa och röja
Åka ut med båten
Åka på bilbingo
Åka någonstans med barna
Sola
Vila
Fiska
Sova tills jag vaknar
Läsa böcker....
Listan går förstås göra ännu längre, men tiden vill liksom inte räcka till. Mycket av detta hinner jag förstås med, men hur det än är så går ju barna först, och då kommer ens egna behov och intressen i sista hand.
Säger jag det till någon som inte har barn eller har vuxna barn så säger de alltid samma sak,
att min tid kommer.
JAAA! jag vet det brukar jag svara tillbaka, men det hjälper inte mig nu.
Bara det här med kompisar till barna är ett kapitel för sig, helst på sommaren då det blir intensivare än någon annan gång på året. Som med allting annat så är det både för och nackdelar även med det. Eftersom jag har tre barn själv så är det lätt att det blir minst tre barn till, och då är det plötsligt sex barn som springer ut och in. Detta kan kännas minst sagt jobbigt och frustrerande ibland, samtidigt som att det även kan underlätta i vissa avseenden. För jag har ju inte hjärta att säga till något barn att de inte får komma in om de vill leka. Jag kan bara gå till mig själv hur det skulle kännas. Oftast går det väldigt bra och jag har för det mesta stort tålamod.
Jag har varit lite skeptiskt till att prata med någon om just detta för jag vet inte hur det uppfattas av andra, om de tar illa vid sig?
Men jag har faktiskt kommit dit hän att jag bryr mig faktiskt inte om vad barnas kompisar tycker om mig, för jag brukar säga till både dem och mina egna barn om det går överstyr. Och det gör det lite då och då. Jag skulle själv uppskatta om dessa kompisars föräldrar gör precis likadant, för jag vill inte att mina barn ska komma hem till dem och bete sig illa, säga eller göra någonting dumt. Och jag vill heller inte att det ska kännas som ett tvång att bjuda på någonting i tid och otid, någongång i bland är helt ok, och om de är ditbjudna.
Ja hur jag än vänder mig så har jag alltid rumpan bak. För samtidigt som det kan vara fruktansvärt jobbigt att vara upp i barnen hela dagarna, för det blir ju en hel del konflikter både dem i mellan och mig, så är det ju ändå dem som jag vill tillbringa den mesta tiden med på semestern. Jag vill ju att de ska få ha ett bra sommarlov, någonting att minnas och se tillbaka på när skolan börjar igen till hösten.
Även om det är svårt att tagga ner, så måste jag kanske göra det, först och främst för min egen del. Tanken är väl att jag ska känna mig någorlunda utvilad när jag kommer tillbaka till jobbet.
Jag ska verkligen försöka, men jag vet ju hur jag är....
Jag blir faktiskt mera tillfreds när jag vet att jag kan bocka av något eller några av alla dessa saker som jag vill hinna med.
:O)

7 kommentarer:

  1. Jag håller med om exakt allt som du beskriver här ovan! Det enda jag kan kommentera är just att alla säger att 'din tid kommer' - hur kan man vara så säker på det? Ingen vet hur nästa ögonblick ser ut... Nej, jag tror man måste leva här och nu. Är man en familj då får man hjälpas åt och ge varandra det som man behöver och vill/kan göra :o)
    Kram
    Towa

    SvaraRadera
  2. Jag förstår dig precis fast jag sitter i en lite annorlunda sits. "Gubben" och jag har på heltid hand om våra två barnbarn (tjejer på 14 och 18 år). Nu när vi är uppe i vår Jämtlandsstuga har vi med oss den motsträviga 14-åringen och minstingen på 5 år som vanligtvis bor hos sin pappa. Det känns på nåt sätt som om aldrig min tid vill komma riktigt.
    Det blir inte mycket egentid på semestern så det kanske är när man kommer tillbaka till jobbet som semestern börjar.
    Jag vill inte beklaga mig men ibland känns det tugnt.

    Maidi

    SvaraRadera
  3. Det gäller att inte planera så mycket, tror jag. Svårt, men nyttigt. Jag ville åka till sol och värme, men får stanna hemma och mata höns och grisar ;).

    Se'n tror jag att vi alla bär ett gemensamt ansvar för alla barn. Att tillrättavisa, diskutera eller förklara när jag tycker att något inte är OK är min skyldighet, anser jag - oavsett om det är mitt eget eller någon annans barn. Och accepteras inte det, så behöver de inte komma hem till oss. Vilket jag aldrig upplevt hittills....

    SvaraRadera
  4. Vad skönt att ni kommenterar och tycker till ni med. Det uppskattar jag verkligen.
    Jag tycker inte att du beklagar dig Maidi, du är uppriktig och det måste du få vara. Jag är rädd at "min tid" ligger långt fram i tiden, men jag försöker någongång i bland ta min egen tid, för det är ju ingen som erbjuder mig den.
    Tack för att ni finns :O) Kramar till er alla 3/Katarina

    SvaraRadera
  5. Jag känner såväl igen mig i det du skriver. När man är mitt uppe i åren med barnen så kan det kännas som evigheters evigheter tills man får tid för sig själv och det man själv vill. Loven brukar faktiskt vara jobbigast och när skolorna börjar så kan man andas ut. Oftast har man så höga krav på sig själv för att göra livet så bra man bara kan för barnen och då glömmer man bort sig själv i svängarna.

    När dom blir äldre, tonåringar, då blir det annat som krävs av en. En oro som ständigt finns när dom är ute mera på sitt egna och man inte har full koll som tidigare. Även det här att jag har varit och är ensam om ansvaret för dom.

    Jag har alltid haft samma regler för deras kompisar när dom varit och är hos oss. Även när dom var mindre och man var med dom på lekplatser och andra barn bar sig illa åt. Ja då sa jag till dom också. Så nog har man varit som en "barackkärring".. :-).

    Önskar dig lugna egna stunder

    kram
    strömma

    SvaraRadera
  6. Hej Katarina!
    Jag kan bara hålla med dig i det du skriver för det är precis så det är. Och ibland känner jag bara att jag inte Orkar ha andras barn hos mig också just den dagen. Räcker så gott med mina egna. Men då säger jag det och då får de ta det precis som de vill för det är ju Jag som ska orka med att ha huset fullt av ungar och inte de. Jag tycker bara att du är bäst!!! Fortsätt skriv och säg vad du tycker för det är såna som Du som gör livet, inte de som tiger i stunden och pratar sen. Och man har rätt att tycka och tänka vad man vill!! Försök ändå att ha en riktigt skön semester vännen!

    Kram/Maud

    SvaraRadera
  7. Tack Strömma och Maud för era kommentarer. De stärker mig. Det är skönt att få läsa och höra att man inte är ute och cyklar och att jag inte är ensam om att tycka och känna. Kramar till er från mig/Katarina.

    SvaraRadera