Det känns hemskt att säga, men det känns så skönt!

Jag ska ta det från början.

Förra veckan så gick jag och funderade på om jag skulle prata med ett par andra mammor i Petters klass om att fixa en grillkväll för klassen. Det börjar ju dra i hop sig för skolavslutning. Sagt och gjort.

Vi kom överrens om att jag först skulle kolla upp med fröken om hon hade hört om någon annan förälder hade sagt någonting. Det var det inte (jag är ju inte förvånad direkt). Det gick ett par dagar innan jag fick tummen ur och kontakta den ena föräldern. Jag kände mig inte lika angelägen om att fixa någonting längre, som jag gjorde när tanken kom upp, och just den här tiden på året är tiden alltid knapp med diverse aktiviteter, så vi kom helt sonika fram till att strunta i att fixa någonting. Och om det resulterar i att fröknarna inte får någon blomma i år så får det faktiskt bli så. Jag har fixat med det i

2 år för Petters klass så jag tycker att jag har gjort mitt utan att ha dåligt samvete.

Och just när det gäller den biten med blommor så kan jag känna att det är ju faktiskt inte barna som i praktiken ger fröknarna blommor utan det är ju vi föräldrar, för att så har det alltid varit.

Det är givetvis en fin gest, men vilka andra får en blomma som tack för att de/vi har arbetat och slitit ett helt år? inte många som jag känner till i alla fall.

Jag känner mig lättad och glad över att jag/vi tog detta beslut.

Förhoppningsvis kanske det finns någon/några andra föräldrar som känner att det är deras tur i år.

:O)