Jag har sett båda delarna av dokumentären Sluten avdelning på SVT 1 (kan ses på svt play).

Det är någonting i sådana program som lockar mig att titta. Samtidigt som jag är nyfiken, vill veta och sätta mig in i det så känns lite skrämmande. Det är främmande men ändå så nära.

Jag tror att det är lätt att man föreställer sig att det är på ett visst sätt inom psykiatrin.

Efter att jag har sett detta så stämmer det mesta med det som jag har föreställt mig med den verklighet som visades från denna låsta avdelning på St. Görans sjukhus i Stockholm.

De flesta som vi fick följa hade svåra depressioner.

De flesta var där på fri vilja men även de som blivit omhändertagna för att de kan vara en fara för sig själv och allmänheten.

Det finns flera bakomliggande orsaker till varför man blir deprimerad. Och det är det som är så hemskt att man kan aldrig veta när, hur och vad det är som utlöser den.

Det är svårt att sätta sig in i att ens människas liv kan bli så oerhört nattsvart så att de inte ser någon annan utväg än att de vill ta livet av sig.

Som tur är finns det hjälp att få. Vi får vara tacksamma för att det finns kompetent personal som snabbt kan ta beslut och hjälpa patienterna till en drägligare och gladare tillvaro i livet.

En man som medverkar i programmet och vars arbete är att ge djupt deprimerade människor ECT (elchocksbehandling) tyckte att han har ett oerhört tacksamt arbete eftersom han får människor att le igen. För honom betydde det så mycket, och liknade det med samma lyckokänsla som han hade när hans barn log mot honom för första gången.

Det är nyttigt att se sådant där. Det är alldeles för mycket som är tabubelagt, så det känns bra att få mera förståelse för verkligheten.

:O)