Uppstekt kams....

med mesesås, en stor klick mese och lingonsylt till middag.

Det är verkligen inte varje dag jag äter det.

Uppstekt kams är faktiskt ett strå vassare än att äta den när de kommer direkt från kastrullen.

I morgon är det dags igen för Moa att få botox. Jag har ärligt tappat räkningen hur många gånger hon har fått det. Men jag gissar på att detta borde vara 4:e eller 5:e året nu.
Jag hade gärna åkt med i morgon men, av någon mycket märklig anledning infaller hennes sjukhusbesök samtidigt som det är arbetsplatsträff på jobbet, vilket vi har
4 gånger om år.
Det känns som detta är en lång följetong som vi inte vet något slut på. Allt ligger i deras (sjukvårdens) händer. Det är bara för oss att hoppa på när "tåget" kommer och hoppas på resultat.
Jag är otroligt tacksam över att vi har fått behålla Moas läkare i Umeå. Erfarenheten är ju att de byts ut efter ett tag. Jag tror att hon försöker göra allt som står i hennes makt för att hjälpa Moa.
Det är som jag har skrivit tidigare att periodvis tänker jag knappt på det medan ibland så känns det som huvudet formligen kokar av tankar och funderingar om hur det ska gå och bli. Det är otroligt frustrerande att så fort Moa ska göra någonting så måste hon sövas. Det är inte direkt något man gör utan vidare. Det finns ju alltid en risk, även om den är liten när de är frisk förövrigt.
Det känns tryggt att det finns all hjälp hon kan få om det skulle tillstöta någonting under tiden. Samtidigt som jag som förälder känner mig totalt hjälplös.
När jag står där bredvid henne innan hon ska sövas så är det många känslor som sköljer över mig. Och samtidigt vill jag visa mig stark och orädd inför Moa så att hon inte blir skrämd.
För det är mina farhågor att hon ska tvärvägra. Då skulle vi kanske hamna på ruta 1 igen.
Det är många frågetecken än, men det gäller att se tiden ann.
:O)