Leendet du sänder ut vänder åter till dig




måndag 13 april 2009

Bakåtblick del 2

Som jag har skrivit tidigare så är det mycket som händer i ens liv som präglar oss.
Man lär sig så länge man lever och det är så sant som det är sagt.
Av händelser som vi utsätts för så omvärderar vi saker och ting.

Om jag ska återgå till när jag gick i skolan så hade jag lärare som jag i dag tycker var otroligt oproffessionell i sin yrkeroll. I stället för att stärka mitt självförtroende i de ämnen som jag var svag i så sänkte de det ännu mera, och höjde de som var duktiga till skyarna.
I och med detta så har jag heller inte tagit tag i dessa ämnen i vuxen ålder, och anser mig därför som dålig. Helt enkelt ointresserad.
Egentligen borde jag bevisa motsatsen och visa att jag kan, men jag har liksom aldrig tagit tag i det, just för att det som hände i skolan har satt sina spår.

Jag har tänkt många gånger på om det skulle kännas bättre att få berätta för dessa lärare om hur jag upplevde min tid i skolan, och hur jag tyckte att de uppträdde gentemot mig.
De flesta är i dag pensionärer så det skulle väl troligtvis varken göra till eller från, men kanske för min egen självkänsla och mitt självförtroende.
När jag möter dem ute på samhället så hejar jag, men med handen på hjärtat så tycker jag att de egentligen inte är värda att heja på med tanke på det som de har åsamkat mig.
Tragiskt nog tror jag inte att de förstod då och heller inte skulle förstå nu vad de gjorde.
En lärare som jag mötte vid ett tillfälle låtsades vara så tjenis och gav mig komplimanger. Det enda jag tänkte på då var -din falska jävel. Dum som man är så spelar man med, i stället för att tex. fälla en spydig kommentar.
Kanske var det en glimt av ett dåligt samvete från hennes sida? Om hon har något samvete vill säga.

Jag tror att det är viktigt att vi vuxna inte visar vår makt allt för mycket på våra barn.
Det är viktigt att lärare, dagispersonal och andra personer i barnens omgivning visar sin proffession och inte favoriserar allt för mycket. Att man tycker om något barn mera än några andra är fullt normalt, men man behöver inte visa det så andra barn märker det.
I hemmet blir detta på en helt annan nivå. Detta helt beroende på hur det ser ut. Ibland kan någon behöva mera uppmärksamhet än den andra eller tredje.
Undantag finns alltid och de kommer man aldrig i från.
Det är huvudsaken att alla barn blir sedda och bekräftade på ett eller annat sätt varje dag. Barn som kräver uppmärksamheten på ett negativt sätt får man försöka avleda.
Detta är "regler" som jag själv brukar försöka gå efter.

Lyckligtvis fanns det några lärare på skolan som var gudomliga. Det var dem som räddade min vardag på skolan. De var dem som förgyllde och fick mig att gå dit även de dagar som jag skulle ha de andra lärarna.
Sådana lärare skulle få guldmedalj. Sådana som ligger på en sådan nivå där man får med sig sina elever i stället för emot sig. Som ser något bra i varje elev och visar det för denne.
Som kan skämta och skoja. Samtidigt visa när det är allvar och kunna sätta ner foten på rätt sätt.

Ett ämne som jag brann för var svenskan. Jag hade först svårt för att lära mig sådant som subjektiv och adjektiv etc. Det var inte förrens i gymnasiet som det satt. Men jag tyckte om att skriva redan som liten. Som tur är sitter det kvar fast läraren inte gav mig några större förhoppningar.

En av mina svaga ådror är att jag inte finner mig i situationer då andra personer säger något som får mig ledsen eller förbannad. Det är inte förrens först när det har gått en stund, när jag har hunnit fundera på vad de egentligen sa och menade som jag kommer på vad jag skulle ha sagt. Detta är grymt frustrerande för då kan det vara försent för att konfronteras med denna person.

Det som gör mig så förundrad över är att vissa människor anser sig att ha rätten att kränka andra, säga vad som helst och inte respektera andra människor. De kastar ur sig något och tänker inte på vilka konsekvenser det kan ge för den som tar emot kränkningen.
Jag kan tänka en massa saker men jag säger inget, det är skillnaden.
Ibland vore det säkert på sin plats att säga något, men det ska vara rätt tillfälle och/eller att man som sagt finner sig.

Detta var ytterligare lite ur mitt förflutna. Det är skönt att skriva av sig och det blir ett sätta att bearbeta det negativa, men även minnas det positiva.

3 kommentarer:

  1. Många tänkvärda ord i denna berättelsen.
    Måste pröva receptet på kräftsoppan.
    Gun

    SvaraRadera
  2. Ja du min vän, tänk att det förekommer sådant här inom skolans värld fortfarande och det du skriver är så rätt och alla lärare borde läsa detta även om de inte tillhör denna kategorin som utövar detta, men de kanske får upp ögonen och ser kollegor som beter sig så. Tankvärda ord rakt igenom Kramizzar

    SvaraRadera
  3. Mycket tänkvärt och läsvärt. Lägger till dig i mina favoriter. Mvh, Johanna

    SvaraRadera