Jag läste ett citat för ett tag sedan:
I bland måste man släppa vissa människor, inte för att de inte betyder något för dig, utan för att du inte betyder något för dem.
Och det var som att sätta ord på något som jag har känt flera gånger under mitt liv.
Människor kommer och går...
För att det finns en orsak (anledning), för en viss tid eller för alltid.
Med många har jag gärna velat behålla kontakten eller relationen, men när jag har märkt att den inte är besvarad så har jag tyvärr fått släppa.
 
Citatet ovan försöker jag leva efter så mycket det bara går.
Och det faller sig ganska naturligt.
 
Jag tänker på hur olika människor har olika förmågor att påverka hur man mår, tänker och känner.
Vissa personer är otroligt svåra att förstå sig på och läsa av.
Ena gången är de tex väldigt glad och pratsam, andra gången ser de en knappt.
Min första reaktion blir alltid om jag har sagt eller gjort något fel eller tokigt.
Det är inte lätt att veta hur man ska bete sig, bry sig eller låtsas som ingenting?
Jag försöker åtminstone alltid heja med ett leende.
Det är väl det minsta man kan bjuda på om man känner varandra?
Jag blir i alla fall väldigt ambivalent, och det kan uppta mina tankar utan att förstå.
Ett av det bästa som finns är att möta just en person som blir glad av att se en med ett leende, gärna stannar och byter några ord innan man går vidare.
Det gör dagen så mycket bättre och lättare, även om man kanske känner sig trött och slut just då.
På jobbet säger vi alltid god morgon och tack för i dag.
Det tycker jag är en fin gest och av respekt till varandra.
Några erbjuder skjuts eller sällskap på vägen.
Vi månar om varandra.

På återseende!
:O)