I går firade vi Moa som fyllde 25 år 💗
Hon hade beställt lax och potatissoppa, jordgubbstårta och nougatrutor.
Förutom det så gjorde Gunnars sambo Toy fantastiskt god friterad kyckling med ris och sallad.
En riktig lyxmiddag på en måndag, och vi blev rejält mätta.
Kul att vi blev så många som hade möjlighet att vara med och fira.

💗
Tänk vad vi har gått igenom.
Det har gjort oss starkare och jag har lärt mig enormt mycket på vägen.
Jag tror att jag har vuxit både i min roll som mamma och person.
Det har varit enormt mycket känslor, framför allt oro.
Men vi har kämpat och krigat.
Vi har inte gett oss.
Det har inte funnits något facit, det har inte funnits någon som riktigt har vetat så mycket om sjukdomen och den har tagit olika vägar.
Det har inte funnits någon förening eller grupp att tillhöra.
Efter att Moa fyllde 18 så blev det mycket svårare för mig att vara delaktig i framför allt kontakten med sjukvården.
De ska ses som vuxna, men det är inte lätt eller självklart att från den ena dagen till den andra sköta allting själv och stå helt på egna ben.
Helst inte efter operationerna som har varit oändligt många.
Den som har varit starkast och modigast genom alla år är och förblir helt klart Moa.
Det är beundransvärt.
Det är inte konstigt att jag blir både rörd och känslosam.
Att veta som mamma om jag har gjort rätt eller fel?
Jag har försökt att inte göra så stor skillnad, men det har varit svårt att ta igen tiden som jag förlorade med Petter och Elias.
De har fått stått tillbaka mycket, men samtidigt begärde de inte något då de i princip blev tvungna att bara acceptera situationen som den var.
Jag kan bara konstatera att jag är otroligt glad, tacksam och stolt över de fina vuxna de alla tre har blivit.
Att vara förälder är nog det svåraste men också det absolut bästa som finns.
Att få vara med på resan är en fantastisk ynnest.
En upptäcktsfärd där jag får lära mig något nytt nästan hela tiden.

På återseende!
:O)