I dag känner jag mig trött och faktiskt lite sliten.
Det blev många steg den här helgen, också.
När jag är en person som vill att allt ska vara ok när jag går från jobbet, så tar det rätt mycket ork och energi.
Jag har alltid varit så, ordning och reda, och det ska kännas bra att lämna över till nästa som kommer.
Det har ju så klart ett pris som kräver återhämtning.
När jag är på jobbet så är jag där 100%.
Det finns inget mellanläge när man jobbar med att ta hand om människor.
Äldre personer som behöver trygghet och god omvårdnad.
Jag måste möta dem precis i den situationen/känsloläget de är just nu.
Sedan önskar jag många gånger att jag hade mera tid att möta dem i deras oro, när de vill att jag ska följa med dem ut, eller när de vill åka hem till sina föräldrar.
Många lever kvar i att deras föräldrar fortfarande lever.
Jag måste vara beredd att skifta snabbt utifrån varje individ.
Och jag måste vara flexibel och ta snabba beslut.
Lyhörd.
Vad är viktigast just nu?
Sedan är det oerhört viktigt, kanske det absolut viktigaste är att ha bra kollegor som är som jag, självgående.
Man behöver inte säga så mycket till varandra, man bara vet vad som måste/ska göras.
Och att man kompletterar varandra.
Då är det lätt att jobba även om jag är ensam med delegation.
Men det optimala är så klart när vi är två eller flera att dela på ansvaret som faktiskt en delegation är.
Jag vet att jag inte är oumbärlig, men jag tror att ska vi fortsätta ha kompetenta och erfarna personer kvar inom vården så är det dags att vara mer lyhörd för vad vi signalerar om, och ta det på allvar.
Man kan inte bara "släcka bränder" och sedan tro att allt är bra, utan att återkoppla eller ta reda på orsaker.
Det är tex ohållbart att vi ska behöva jobba helg så ofta som vi gör.
För inte så länge sedan jobbade jag 3 helger av 4.
Det är inte rimligt.
Man springer helt enkelt benen av sig.
Och ibland skulle jag behöva springa ännu fortare.
Vi kan tex inte ha koll på alla vårdtagare samtidigt tyvärr, vilket så klart skulle vara optimalt om vi kunde.
Det går inte heller förutspå att en vårdtagare ska ramla.
Ibland är vi i närheten, och kan vi förhindra att de ska slå sig så reflexmässigt försöker vi många gånger ta emot dem, och samtidigt riskerar att få en arbetsskada.
Har vi otur så får vi dras med den resten av livet.
När det skrivs negativt om vården så ser jag nästan rött, för det är så många som inte ser eller förstår vad vi faktiskt gör varje dag.
Det gnälls och klagas och det är oftast vi som får ta det där och då.
Vi försöker verkligen att göra det bästa vi kan.
Och vi är också bara människor.
Jag vill orka vara Katarina.
Jag vill också orka vara en omtänksam och bra sambo, mamma, dotter och vän.

Trött men glad och nöjd över en ännu helg i kommunens tjänst.

På återseende!
:O)