Det måste hända något först innan man gör något åt det.
Visst är det lite konstigt?
Återigen så tänker jag på att bli utbränd eller att bli allvarligt sjuk av att ha jobbat för mycket, och/eller tänka på alla andra före sig själv.
Det handlar inte om att vara egoistisk för att man tänker på sig själv först.
Det ligger i mångas personlighet att tänka på alla andra av omtanke.
Det var det jag gjorde innan jag blev utbränd.
Hur mycket jag än försökte tillgodose andras önskemål så var det aldrig tillräckligt.
Jag har aldrig varit med om att man kunde lägga ner så mycket tid på att vara så  missnöjd.
Ingen som helst tanke på vad detta missnöje gjorde med mig, som om jag fick skylla mig själv, eller jag fick tåla det.
När jag väl kraschade så förstod jag att hur mycket jag än jag ansträngde mig så skulle det ändå inte bli annorlunda.
Jag vill inte sjunka så lågt att låta andra "vinna", att bli någon som jag inte är.
Jag har också funderat på hur detta hanterades.
Inte särskilt väl.
Det pratades om mig, men inte direkt med mig. 
Få frågade hur jag mådde eller förstod hur jag hade det, fast jag hade flaggat flera gånger.
Det var ungefär som att jag bara skulle acceptera detta.
Det känns i bland som man förväntas vara "stålmannen", att man ska tåla och utstå i princip vad som helt.
Man ska inte vara för snäll.
Vem tackar dig, eller bryr sig på riktigt om du blir sjuk?
Inte många, de går räkna på en hand.
Det jag har lärt mig är vad jag som person inte vill vara i flera avseenden.
Jag tänker fortsätta vara den omtänksamma och glada person som jag är.
Ingen ska få ta det i från mig.

På återseende!
:O)