Rynkor under ögonen.
Grått/vitt hår både i håret och i ögonbrynen.
Svarta och vita skäggstrån som jag får rycka bort var och varannan dag.
Den senaste tiden har jag tänkt på att det känns konstigt att jag faktiskt är 52 år.
Men så funderar jag på allt som har hänt, och inser att det nog inte är så konstigt ändå.
Det har tagit tid att acceptera och framför allt respektera mig själv.
Så ofta som jag har fått rannsaka mig själv.
Ifrågasatt mig själv.
Jag har haft komplex både för det ena och det andra.
Jämfört mig med andra.
Tänkt ibland att det är synd att jag inte har en högre utbildning.
Men mina förutsättningar har inte heller varit de bästa då jag inte har något sk. läshuvud, vilket jag kan ha känt en viss sorg över.
Har tyvärr inte heller någon annan talang som inbringar mycket pengar.
När barnen var små var jag inne på att bli fotvårdare, men då låg den närmsta utbildningen i Uppsala, och jag kände att det inte var rätt tid att vara borta så mycket från dem då.
Sedan rann det ut i sanden.
Jag har varit inne på att både ha en te butik och ett fik, men varit för feg för att satsa då jag inte har haft så mycket eget kapital att satsa, och Strömsund är en liten ort där det är svårt att konkurrera med andra.
Jag drömde om en bowlinghall, och undersökte förutsättningarna hos kommunen, men blev snabbt nedtagen på jorden, inget eget kapital som sagt, och bara en bana kostar minst en miljon, så det var bara att glömma.
Jag blev "bara" en undersköterska.
Och jag har varit glad och stolt över det.
Men givetvis funderat många gånger på om det är det enda som jag kan, och ska göra i hela mitt liv.
Vissa har tydligt poängterat att de aldrig skulle nöja sig med att "bara" vara undersköterska.
Samtidigt som andra har sagt att de aldrig skulle klara av att jobba med det jag gör.
Vet inte om det är bra eller dåligt?
Det har ibland känts lite som att det inte har satts något värde på oss undersköterskor.
"Vem som helst kan väl jobba inom vården"
NEJ! NEJ! NEJ!
Tro mig.
Ingen jättebra lön och obekväma arbetstider.
Man får räkna med att jobba på julaftonskväll.
Tycker jag alltid det är roligt?
Jag skulle ljuga om jag skrev ja, men det är ändå meningsfullt.
Det är nog det som driver mig mest.
Jag provade ett måndag till fredag jobb i ett år.
Sedan valde jag att gå tillbaka fast i en lite annan form.
Där känner jag mig bekväm, har bra arbetskamrater och är uppskattad för det jobb jag gör, och det är värt så mycket. 
Äldre människor är de som ligger mig varmast om hjärtat.
Om dörren öppnas till något annat i framtiden så är jag inte främmande att pröva, men tills dess fortsätter jag att "bara" vara en undersköterska ett tag till.
Förmodligen inte så attraktiv åldersmässigt längre på arbetsmarknaden, men lång erfarenhet, hög arbetsmoral och känsla för jobbet borde väga tungt.
Ålder är bara en siffra.

På återseende!
:O)