I söndags avslutade jag en lång arbetshelg med A date with Elvis på Saga.
En härlig hyllning till den största artisten i modern musikhistoria.
Rock n roll så nästan taket lyftes.
Så proffsigt och fantastiskt bra.
Ren och skär glädje.
Mer musik till folket.

Ett stort och varmt tack till Strömsunds musikförening, och framför allt till Roger som fixade så att detta blev möjligt.
Jag somnade med ett leende på läpparna.
Med vetskapen om att jag är ledig fyra helger.

I går gjorde jag en frölimpa utan vetemjöl.
Fullproppad med havremjöl, linfrön, pumpafrön och solrosfrön.
Så enkel och jättegod.
Jag bjöd Petter och Elias på middag.
Sedan kom Moa efter att ha jobbat kväll och var hungrig.

Den här veckan är full med bara roligheter.
Födelsedagsfirande x 3, Alva och mamma den här veckan, Tomas nästa vecka, och så blir det säsongens första bandymatch.
Och som jag skrev i förra inlägget, uppföljning efter stresshanteringskursen.
Vi ska äta lunch tillsammans efteråt.
Det ska bli roligt att träffas igen.

Det börjar närma sig 1 års dagen för när jag blev utbränd.
Jag trodde verkligen inte att jag skulle hamna där, men ack så fel jag hade.
I och för sig en erfarenhet rikare, och med nya vänner på köpet.
Allt har en mening, på gott och ont.
Det går verkligen inte att göra alla nöjda, fick en helt annan innebörd.
För mig som vill/ville försöka göra alla nöjda blev det en insikt om att det är en fullständig omöjlighet.
Eftersom det ligger i min personlighet att vara omtänksam, och bara vill väl så krockade det helt och hållet.
Jag kunde inte bara skaka av mig och låtsas som att jag inte tog det personligt.
Jag vet inte vad som är bättre, men för mig funkade det i alla fall inte.
Det utvecklade fram för allt en svår sömnproblematik.
Jag blev definitivt en sämre version av mig själv, och blir riktigt ledsen när jag tänker på det.
Jag vet i alla fall att jag aldrig någonsin kan bli varken oempatisk eller egoistisk.
Jag ska försöka att inte älta eller lägga mer energi på detta, men det är svårt när jag blir påmind om det.
Tyvärr tror jag att utbrändhet/utmattningssyndrom kommer att bli allt vanligare.
Jag skulle nog kunna påstå att det till och med kommer att bli/redan är en folksjukdom.
Det som gör mig riktigt ledsen och frustrerad är att se att så många erfarna och duktiga personer lämnar bla vården.
Jag undrar om någon har tänk på varför?

På återseende!
:O)