I 7 1/2 år har Tomas och jag varit tillsammans nu.
Jag hade nyligen fyllt 40. Jag var nyseparerad.
Tomas skulle fylla 43. Han hade varit singel i ett år.
Han bodde med sina två barn i ett hus.
Jag flyttade till en lägenhet på Östringen, sommaren 2012.
Jag tog ett lån för att kunna köpa lägenheten och möbler.
Varannan vecka hade vi barnen. Varannan vecka bodde vi tillsammans.
Det var ett slitsamt år på många sätt.
Men vi försökte göra vårt bästa för att det skulle bli så bra som möjligt, för oss alla.

Att separera och bryta upp, från det som hade varit, var tufft.
Inte minst med tanke på reaktionerna som jag fick från andra.
Att bli så förminskad och nästan omyndigförklarad kunde ha knäckt mig totalt.
Det var många som trodde att jag bara hade en 40 års kris.
Det var som att ingen före mig hade separerat med barn inblandat förut.
Och vem vet med handen på hjärtat, exakt hur en "perfekt" separation ska gå till?
Att man säger och gör allting rätt. Tänker rationellt hela tiden.
Alla separationer är så otroligt individuella, beroende vad som har utlöst den.
Det finns inga instruktioner eller handlingsplaner i världen som passar alla.

Jag försökte ändå behålla fokus.
Jag jobbade och skjutsade barnen på träningarna.
Då var det skytteltrafik mellan sporthallen och Bredgård.
När bandyträningen var slut började pingisträningen.
Och innan dess skulle de helst ha hunnit äta middag.
Jag lade mitt schema så att jag alltid jobbade varannan helg.
De veckor jag hade barnen så jobbade jag inga kvällar.
Men det tog jag igen med råge veckan efter i stället.
Ingen av oss levde ett speciellt normalt liv.
Men jag tänkte verkligen på barnen i första hand jämt.
På helgerna som barnen var hos oss, hände det att vi åt middag och sov över hos Tomas. eller att de åt hos oss.
Barnen skulle ju få en chans att lära känna varandra, 
och kanske så småningom bekanta sig med tanken att vi skulle bo tillsammans i framtiden.
Vi tog steg för steg.
Kände oss för. Tog inga förhastade beslut.
Vi började titta på hus.
Vi kollade på möjligheter att bygga ut Tomas hus, både på höjden och på bredden.
Det skulle verkligen kännas rätt.
När vi hade bestämt oss för att köpa det här huset vi bor i, lade Tomas ut sitt hus till försäljning. 
Något som inte var ett helt lätt beslut för honom.
Och jag skulle sälja min lägenhet.
Men vi var helt säkra på att satsa på oss till 100%.
Vi började packa, rensa, kasta och städa.

Sedan började ett helt nytt liv för 7 personer på videstigen i juni 2013.
Att det skulle bli enkelt eller lättsamt trodde nog ingen av oss.
Men att det skulle ta så många år, för att få det att fungera hade vi nog inte ens i vår vildaste fantasi kunnat tro att det skulle ta.
Som vi har testat med allt från att möblera om, bytt rum,
pratat, skrattat, gråtit och varit arga.
Stött och blött.
Ändrat veckor, från varannan till två veckors, till att de har fått bestämma själva.
Samtidigt som vi har försökt att få en fungerande och bra relation till barnens andra föräldrar.
Puberteter i omgångar, trotsåldrar, skolan (klassresor), kompisar, sporter...
Vad är tillåtet? Vad är inte tillåtet?
Och inte minst hur olika vi vuxna tycker, tänker och känner i stort och smått.
Det är en pågående process hela tiden.

Och mitt i alltihopa har vi jobbat, och blivit godemän till två stycken huvudmän var.
Med en tanke om att vi ska få en slant över till att göra något roligt tillsammans med barnen, och i bland på tu man hand.

Vi har förmodligen ridit ut den värsta "stormen".
Nu känns det lugnt och harmoniskt.
Barnen har mognat och vuxit på sig.
Är förståndigare och klarar det mesta själva.
Det är bara lite småfix/småputs.
Precis som det ska vara.
;O)