Leendet du sänder ut vänder åter till dig




torsdag 17 oktober 2013

Jag brottas fortfarande med mina, som jag kallar dem, hjärnspöken.
Jag kom i håg att jag har skrivit om dem i ett tidigare inlägg och gick tillbaka och läste, och inser att det inte har blivit så mycket bättre. 
Hjärnspökena sätter griller i mitt huvud och i bland tar de överhand. Det är så mycket tankar som snurrar runt och så blir det bara ett sammelsulrium av alltihopa.
Jag har alltid varit självkritisk och jag har ställt höga krav på mig själv. 
Jag försöker att inte skylla på det förflutna med dagliga kränkningar på skolan, men jag tror nog ändå att det har en stor bidragande orsak till att jag känner att jag också vill duga, precis som jag är.

Jag skäms fortfarande över mina knäppa tankar, men samtidigt så är de ju en del av mitt liv. Det som har varit kan man inte bara förtränga och låtsas som att det inte har hänt.
Tankarna tar som tur är inte över mitt liv. Jag är för det mesta glad och mår oförskämt bra, men när det kommer dagar då jag känner mig nedstämd så kommer de krypandes.

De som lever nära mig tycker nog att det är jobbigt att jag har svårt med tilliten. Jag har otroligt svårt att lita på människor till 100%. Tyvärr måste jag säga för det är dem som jag borde lita på.
Samtidigt har jag svårt att förlåta människor som har sårat mig och gjort mig besviken.
Det som fortfarande sitter som en hård och vass tagg i mig är hur jag blev behandlad i samband med separationen i fjol.
Folk får tycka vad de vill men jag står rakryggad och känner mig stolt över mig själv som hade modet och styrkan att göra det.
Jag har bara ett liv. Och jag vill leva det utan att vara bitter över att jag inte tordes göra det som kändes rätt för mig.

Många tror att de vet så mycket om en. 
Att som 40 åring bli ifrågasatt om mitt handlande och genomförande av separationen.
Om jag hade tänkt på ditt och datt och om jag överhuvudtaget hade tänkt på barnen.

Innan man gör en sådan sak har man hunnit tänkt, vägt för och emot och tänkt igenom många gånger och i flera år.
Det är ingenting som man bara gör för att man tycker att det är roligt eller är så egoistisk och bara tänker på sig själv.

Många som jag har pratat med om detta säger alla samma sak, att det handlar om AVUNDSJUKA och att de inte har modet och törs göra samma sak själva.

Med detta skrivet ska jag försöka att inte älta det här mera. 
Jag ska försöka att sätta punkt här och gå vidare.

Jag är stolt och jag duger.
;O)

6 kommentarer:

  1. Hej vännen!!
    Ja Du DUGER precis som du är!!
    Du har tre fina barn som säkert älskar dej för den du är! Du har en sambo..som gör detsamma! Men jag förstår dej så väl! Inlägget är så bra!
    Jag vet hur det var..när jag ville skiljas ...vi som var det perfekta paret...inte skulle väl vi...! Minns att när mina föräldrar fick reda på det...så sa min mamma ingenting...men min pappa sa..." Vad i helv...har du nu hittat på.."?
    Sen när det hade fått sjunka in...insåg han...att det jag gjorde var rätt!
    Jag lever hellre singel...än går i ett dåligt förhållande!
    Sen får andra tycka vad dom vill!
    DU är stark Katarina...så om du kan...lägg allt gammalt i ryggsäcken och gå stolt vidare med högburet huvud!!
    Önskar dej en fortsatt mysig dag!
    Kram Annika

    SvaraRadera
  2. stor kram till dig!
    Ha en fin fredag.
    Kram
    Hanna

    SvaraRadera
  3. Visst är det AVUNDSJUKA! Var och varannan lever i tärande förhållanden men tror sig inte att göra slut på dem "för barnens skull" och vad ska den och den tycka, osv och för sedan skitprat om de som har lyckats ta sig ur skiten!'
    Nä, knyt ihop din unkna ryggsäck och släng den åt h-vete!
    Kram!

    SvaraRadera
  4. Det är klart du duger goding! Sträck på dig och var stolt över dina beslut och hur bra ditt liv blivit.
    Kram, Lena.

    SvaraRadera
  5. Tack alla ni för era fina kommentarer, jag blir både rörd och glad. Kram till er :O)

    SvaraRadera