Leendet du sänder ut vänder åter till dig




torsdag 13 december 2012

Jag är den som jag förväntas vara

I bland kan jag få sådana där knäppa tankar om att säga eller göra något som andra inte förväntar sig. 
Oftast har vi ju en bild av en människa hur de är och skulle då denna person uppträda raka motsatsen som den bilden/uppfattningen så skulle de säkert bli rätt så paffa.
Vi ska ju vara på ett speciellt sätt. Man ska inte vara för utmärkande och inte heller för tråkig och stram. 
Det är inte alltid så lätt att veta hur jag ska bete mig i vissa sammanhang, oftast tillsammans med människor som jag inte känner, och då kan jag bli lite obekväm. Jag tar gärna ett steg tillbaka och avvaktar och känner av stämningen.
Det är kanske just vid sådana sammanhang som jag borde göra just de där lite crazy sakerna. Men då har jag ju en sådan där spärr som de flesta har att det inte passar sig.
Det är egentligen konstigt att inte fler flippar ur ibland. Eller hur? Eller?
Vem har inte tänkt tanken att ställa sig upp i kyrkan och skrika rakt ut eller säga något väldigt olämpligt?
Ja kanske inte alla, men i alla fall kanske göra något liknande.
Men det kan ju vara så att man inte vill erkänna det för att slippa bli dumförklarad att man tänker sådana tankar? Inte vet jag.
Jag är ju allt som oftast en snäll "flicka". Passar mig in i ledet av ordentliga människor. Jag gör rätt för mig och tar mitt ansvar med barnen och på jobbet. Betalar räkningar, städar, tvättar och lagar mat. 
Jag är den som jag förväntas vara.
Det har säkert med uppfostran att göra, arv och miljö.
Jag kan bli lite trött på att vara så där ordentlig i bland.
Kanske inte direkt göra revolt, men ändå sätta ner foten på nått sätt.

Barn har det nog inte så lätt. Jag kan förstå att de lätt kan bli förvirrade. Många saker är väldigt motsägelsefullt i vår värld. Å ena sidan ska de vara si och säga så. De får inte säga emot vuxna även om de tycker att någonting är fel. De får ofta dubbla budskap. Alla tycker olika om hur saker och ting ska vara.
Det ska vara så rättvist osv. men i själva verket tycker jag inte att livet är så rättvist.
Jag försöker förmedla min syn på saker och jag hoppas att mina barn ska få ett bra självförtroende och en bra självkänsla. De är trygga i sig själva och det tror jag att de kommer långt med.
Jag är emot fjäskandet och dalltandet. De lär sig ingenting förens de har provat själva. Man hjälper dem inte genom att överbeskydda dem från alla "hemska" saker som kan hända dem. Med det menar jag inte att man ska "släppa dem fritt", det är sunda förnuftet som ska tala. Om de lär sig i tid har de mycket vunnet.
Barn ska inte behöva gå och vara rädda och hariga för allting.
Sedan om jag har rätt vet inte jag men det är vad jag tycker i alla fall och det kan ingen ta i från mig.

5 kommentarer:

  1. Hej vännen!!
    Ett fantastiskt inlägg...som alltid!!
    Jag kan skriva under på precis allt du skrivit här...
    Skrattar lite när jag läser..vad man förväntas göra el inte..detta om att ställa sig upp i kyrkan och skrika...självklart..har även jag haft sådana tanka...ha ha..

    Önskar dej en fortsatt underbar dag..och vännen..var precis som du är..för det är ju just det..som gör dej så unik!!!
    Kram Annika

    SvaraRadera
  2. Du tycker såå mycket klokt och du får till det så fint i skrift.. Den förmågan är det inte alla som har..

    Kram Maidi

    SvaraRadera
  3. Ja,vem har inte funderat på hur reaktionen skulle bli om man t.ex skulle börja gapskratta mitt i en föreläsning som är tung eller släppa en brakskit eller kliva upp och be alla dra åt helvete m.m.Det är en intressant tanke!Men TANKEN är rolig!!
    Förmodligen skulle man åka ut med benen före, eller väcka beundran för att man vågade!

    SvaraRadera
  4. Med bra självkänsla och trygghet kommer man hur långt som helst. Kan man ge det till sina barn har man verkligen lyckats!!
    Kram!

    SvaraRadera