Leendet du sänder ut vänder åter till dig




torsdag 4 oktober 2012

I dag är det Kanelbullens dag. Jag hinner inte baka i dag men det går ju alltid köpa, även om de inte går upp emot hembakta. Jag hoppas att du blir bjuden på en färsk kanelbulle i dag.



I går kom jag och Moa hem i från Umeå. Jag körde de 30 milen dit i måndags och vi hade tid hos Moas läkare Isabella 13.30. Sedan blev det röntgen och träff med narkosläkaren. 
Inget är som väntans tider. Tur att man kan ta död på lite tid genom att wordfeuda lite.
Vi checkade in på Hotell Björken/patienthotellet i närheten av sjukhuset. När möjligheten finns att få sova där i stället för på sjukhuset så gör vi gärna det. Middagen smakade gott. Moa åt upp hela portionen med fläskfilégryta och ris och då är hon hungrig.
Redan kl 7 skulle vi infinna oss på sjukhuset nästa morgon för förberedelser inför operationen.
Isabella sa att de ska skära i ärret från förra operationen i maj för att slippa flera ärr. På bilden ovan är det dock ärret på vänster arm. Ärret på höger arm är längre. Känslan när vi kommer in i operationsrummet är alltid lite jobbig. Det är många som "flyger" på Moa och ska presenterar sig, sätta på pluttarna och slangarna på bröstet för att kolla hjärtat, manchetter och sätta spruta. De frågar en massa frågor och visst är de artiga och trevliga och tycker att Moa är duktig men, det är jobbigt som mamma att bara kunna stå där och se på och inte kunna göra någonting. Samtidigt så tänker jag ofta på hur Moa känner och vad hon tänker när hon ligger där och har en massa okända människor runt omkring sig. När Moa hade somnat fick jag gå därifrån och vänta. Förra operationen tog 4 timmar så jag förberedde mig på att denna operation skulle ta ungefär lika länge. Det var svårt att hålla tårarna borta. Livet känns i bland bra orättvist. Jag gick tillbaka till hotellet och åt frukost och där träffade jag folk härifrån Strömsund som jag gjorde sällskap och pratade bort en stund. 
Operationen tog 2 1/2 timme. De ringde mig när de hade skjutsat Moa till uppvaket. 
Sedan var det lång väntan. Moa sov nästan hela dagen. Det var inte många stunder hon var vaken.
3 påsar dropp fick hon innan hon fick i sig lite mat.
 Isabella kom in och berättade att höger tumme var helt ur led och att de hade hittat en stor ärrkaka i armen som de hade opererat bort och som hade hindrat senorna som går ut i handen att fungera som gör att hon kan böja och sträcka på handen och fingrarna. Annars var det meningen att de skulle förlänga senorna för att de trodde att de var för korta. Det är svårt att ta in all information när hon förklarar vad de har gjort.
Återbesök om 3 veckor och fortsatt sjukgymnastik.
Sova på sjukhus är alltid som det är men det är skönt att det finns personal som tar väl hand om Moa.

Bilden ovan är utsikten från vårt fönster på sjukhuset.

När vi sitter i bilen på vägen hem säger Moa -När jag blir stor ska jag åka till Vilda Västern, vill du följa med mamma?
Jag Älskar verkligen mina Barn med hela Hjärtat.
:O)

14 kommentarer:

  1. Förstår precis känslan du har...när barnen skall sövas och lämnas i någon annans händer!!
    Kvittar hur gamla "barnen" blir..så är känslan alltid densamma.
    Min yngsta är 25 år..och jag var med henne nu i våras...ända in på operation! Fick gå ut när hon somnat....
    Så jag vet..som sagt precis..!

    Måste säga..att Moa är fantastisk..!! Hoppas nu att allt blir bra..för henne!!

    Önskar dej en underbar dag, vännen!
    Kram Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Annika för de fina orden. Kramar Katarina :O)

      Radera
  2. Jag har aldrig varit med om att mina barn sövts MEN guuud, jag känner att jag skulle må så som du beskriver det! Så hjälplös!

    Så bra att dom hittade det dom hittade i handen och armen så dom kunde rätta till det!

    Underbart att Moa nu är hemma igen och att hon har humor ha ha ha.....säkert jättekul i Vilda Västern ha ha...
    Det får väl bli en tripp till High Caparall i Småland!

    KRAAAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja kanske det Eva, det skulle hon säkert uppskatta. Kramar Katarina :O)

      Radera
  3. Jag hoppas att allt ordnar upp sig för Moa.
    Har läst ditt inlägg från den 25/9 och jag får en klump i halsen ....
    Jag önskar dig allt gott och många styrkekramar från mig till dig!

    SvaraRadera
  4. Älskade barnbarn!
    Morfar och jag beundrar ditt mod,ditt lugn,din uthållighet och humor.En humor som oftast ger en eftertanke med knorr och en undran över de kloka ordvalen.
    Ändå känns det gruvsammare och jobbigare för varje ingrepp och jag tycker mig skönja att även du kära Moa börjar bli mera eftertänksam inför varje ny operation.Du växer och börjar förstå mer och mer av/om din situation,så det är väl inte konstigt att du undrar varför just du ska behöva genomgå detta.
    Må du någon gång få njuta och glädjas över ett bra resultat till slut!

    Bara en mormor som älskar dig!

    SvaraRadera
  5. Hejsan

    Du undrar hur Moa känner när läkarna flyger på henne och undersöker m.m. Jag själv är sjukhusbarn, opererades för stort hjärtfel som fem åring. Som barn reagerar du lite annorlund än som anhörig vuxen. Jag själv, nu talar jag bara som jag kände, var mest orolig för jag fick inte berättat vad som skulle ske. Men efter operation på sjukhuset var allt bara spännande och lite kul. Det var lärorikt och tråkigt samtidigt. Nu många många år efter förstår jag att det värsta har varit för mina föräldrar och min bro, det har nog varit ett riktigt hel.....ete.
    Men barn och ungdommar tar det bra...så jag tror du inte skall oroa dig på det viset över Moa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket, så kan det nog vara :O)

      Radera
  6. Hej!som förälder känner man star koro för sina barn vilket är helt naturligt!! de är ju en stor del i våra liv ♥ hoppas Moa tar det bra!skickar en extra kram till henne! önskar er en trevlig helg!kram Jessica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack och desamma önskar jag dig Jessica :O) Kramar Katarina.

      Radera
  7. Ha en fin avslutning på helgen och en bra start på nya veckan.
    kram
    Hanna

    SvaraRadera
  8. En tapper tjej du har,men det är klart att det måste snurra en del tankar även hos henne....
    Ni/du är starka som varje gång hittar ngt positivt och att ha som mål att åka till vilda västern är inte fy skam:O)
    Stor kram

    SvaraRadera