Har ni tänkt på, när ni möter personer som ni inte känner, hur lättsamt det kan vara att få kontakt med vissa, medan andra kan vara väldigt svåra att överhuvudtaget få ett ord ur?

Jag vet inte om det har med personkemin att göra, men personligen så har jag lite svårt att veta hur jag ska hantera dessa människor. Då blir jag också tyst, avvaktar och försöker känna av personen, för visst har det hänt att det släpper efter tag. 

Det gäller bara att hitta den rätta gemensamma nämnaren.

Jag tycker det är roligt när jag känner att det klickar med en annan människa. Det känns så lätt att prata, och då finns det nästan inga gränser för vad vi kan prata om heller. Nästan som om vi har kännt varandra hela livet.

Och i mötet med nya människor så tycker jag det är så spännande när en helt ny värld kanske öppnar sig mitt framför mig.

Personer med olika bakgrunder som kan berätta de mest häpnandsväckande, otroliga, fantastiska och roliga saker som jag knappt visste existerade. De dukar upp ett helt bord med en massa delikatesser som de bjuder mig på.

Det är för mig personlig utveckling på allra högsta nivå.

Visst har jag stött på en del "surdegar" också, men även det kan vara utvecklande, inte minst blir jag en erfarenhet rikare.

:O)