Leendet du sänder ut vänder åter till dig




lördag 16 juli 2011

I bland tror jag att jag har för höga förväntningar, mest på mig själv, men även på min omgivning.
 Är det detsamma som att jag har för höga krav? jag är osäker på det.
Jag vill ju att saker och ting ska vara på ett speciellt sätt. Jag är tex. noggrann med det mesta som jag gör. Jag vill att det ska vara ordning och reda. Är jag på arbetet så är jag likadan. Men så är inte alla, och det kan vara svårt att acceptera, i bland. Toleransnivån kan skifta, beroende på vad det handlar om.
Jag vill att det ska vara grett om ni förstår vad jag menar. Det behöver självklart inte gå till överdrift, men för mig är det själva känslan över att jag har gjort mitt bästa som är det viktigaste. Då är jag nöjd.
Men så ser och läser jag nästan dagligen att andra inte har samma syn på saker som jag, sådant som jag kan tycka är självklart, men inte de, då kan jag bli både arg, ledsen och besviken.
I min värld stjäl man inte från någon, helst inte från gamla och sjuka. De är nog utsatta ändå, men det utnyttjar andra människor. De skyr liksom inga medel när girgheten tar överhand.
Man kränker inte heller andra människor, men det har vissa människor tydligen heller inga problem med.
De tar sig rätten att nedvärdera och sänka andra människor så de känner sig mindre värd än dem, genom ord och fysisk misshandel. Och det värsta är att vuxna är ännu sämre än vad barn kan vara mot varandra. Vuxna är mer råa, de är oftast utstuderat jävlig. De vet vad de håller på med. Det handlar om en slags maktlystnad. Att ha övertaget över någon som inte kan försvara sig.
Och det förekommer inom mitt yrke. 
Att missbruka ett förtroende är som att bryta mot lagen. Om inte de gamla, sjuka och handikappade kan lita på oss, vilka ska de då lita på? Är det inte vårt ansvar att leva upp till den yrkestitel som vi faktiskt har skaffat oss för att vi vill arbeta inom vård och omsorg? och vi har vid anställningen skrivit på ett avtal om att vara lojala arbetsgivaren, vilket i mina ögon egentligen är våra vårdtagare. För utan dem vore vi arbetslösa.
Dessa människor som inte verkar ha någon som helst skam eller samvete i kroppen är olämpliga och totalt okompitenta att överhuvudtaget ha ett yrke som har med människor att göra.
De utsätter även sina arbetskamrater för misstro mot varandra och arbetsmiljön kan bli ohållbar.
Det blir en ond cirkel.
Det jag bla. menar med förväntningar är att jag vill kunna lita på människan, jag vill kunna tro gott om alla, men bilden av verkligheten är tyvärr en helt annan.

  


4 kommentarer:

  1. Du skriver väldigt bra Katarina och du har så rätt i det du skriver. Kram Katta

    SvaraRadera
  2. Tack Katta, det värmer :O) Kram!

    SvaraRadera
  3. Otroligt bra skrivet! Är precis som du...ordning och reda osv...sen om det är förväntningar, som man har på sig själv eller omgivningen? Men jag tror el vet att jag har både och.
    För mej var det en självklarhet att på den tiden välja ett mansdominerat yrke! Pga att jag ville inte höra allt detta skitsnack som kvinnor i regel håller på med! Män är rakare..säger vad dom tycker..till den det gäller..och det uppskattar jag!
    Ha en fortsatt härlig lördag!
    Kram Annika

    SvaraRadera
  4. Tack som mycket Annika :O)Vi fortsatte att ha en härlig lördag som synes i inlägget ovan. Kram Katarina :O)

    SvaraRadera