Leendet du sänder ut vänder åter till dig




lördag 5 mars 2011

Det funkar


Nu har jag köpt utrymme för mina fotografier till bloggen. Jag funderade på om jag skulle starta en ny blogg, eller lägga av helt och hållet, men det är ju så roligt, och jag är nöjd med min blogg precis som den är, så det kändes värt att satsa på den.
Jag kände mig först lite skeptisk till köpet, om det tex. var pålitligt, men i bland kanske man måste ta en viss risk, och det visade sig att det fungerade, vilket jag är väldigt glad för.
Så det verkar som ni får dras med mig ett tag till. Jag hoppas att ni orkar och vill fortsätta besöka min blogg även i fortsättningen.

 I går var Moa kallad till ytterligare en sk. poliklinisk operation, dvs. de söver henne och sprutar därefter in botox i bestämda kroppsdelar, i hennes fall händer, armar och rygg för att minska hennes förstorade muskler. Det känns som det var för 70 elfte gången. Jag har tappat räkningen på hur många gånger hon har gjort det. Från början var det var 6:e månad, sedan blev det var 3:e månad, och nu är det var 6:e månad igen.
Från början visste vi inte ens om det skulle fungera, så det kändes lite kymigt att de skulle spruta in något i hennes kropp som lämnade alldeles för många frågetecken efteråt.
Men vi litade på hennes läkare, så nu när vi äntligen har börjat se skillad så är jag oerhört glad och lättad.
Moa är en hjälte för mig.
Hon är otroligt tapper som aldrig protesterar över allt som hon går/har fått gå igenom ända sedan hon föddes. Hon tar det oftast med ro och hon vet ju faktiskt ingenting annat. Hon är van att det ska vara så här, och vi har heller aldrig gjort någon större "affär" av det.
Moa är speciell, och kommer alltid att vara det. Hon bevisar hela tiden både för oss och andra att hon klarar allting på hennes eget sätt.
 Inget är egentligen rätt eller fel. Huvudsaken är att hon kan hantera det.
Jag har fått berättat för mig att hon har slagit en pingisboll 569 gånger med sin pingistränare. Det vet jag alldeles säkert, att det skulle inte jag klara.
Läkarna kallar henne ett unikum, och det kan jag skriva under på.
Moa vill bli läkare när hon blir stor, och om jag känner henne rätt så kommer hon antagligen att kämpa för att bli det också.
Efter sjukhusbesöket gick vi på kinaresturang och åt lunch. Moa hade redan innan bestämt sig för att äta 7 kycklingpinnar, och det gjorde hon också.
Korten är tagna på resturangen. Det ser faktiskt ut som Moa får en puss av fisken på näsan.
Skön helg önskar jag er.
:O)

6 kommentarer:

  1. Fina bilder och en tapper liten tjej!

    SvaraRadera
  2. Ja , Moa är speciell . Den som känner henne väl kan inte annat än förundras över hennes klarsynthet . Det är ytterst sällan hon klagar över att hon ser annorlunda ut om sina händer . Hon gör det bästa av sin situation . Och tänker hon genomföra en sak så gör hon det . Jag beundrar henne mycket .

    SvaraRadera
  3. Jag har inte riktigt hängt med vad som gäller runt Moa, men jag förstår att hon är en tuff tjej.
    Kram till er båda
    Maidi

    SvaraRadera
  4. Det är klart du ska fortsätta skriva, det är så roligt å läsa det du skriver....=)
    Du skriver så bra / Viveca

    SvaraRadera
  5. Tack så mycket för era kommentarer, Kram :O)

    SvaraRadera
  6. Jag har en liten tävling hos mig som du gärna får vara med i.
    Ha en fortsatt bra söndag.
    Kram
    Hanna

    SvaraRadera