Min syster blev farmor i tisdags till en söt liten pojke som ska heta Diesel .
Jag minns det som i går när jag fick Petter, och det är ändå snart 11 år sedan.
Att Moa skulle komma 13 månader senare trodde jag inte då. Hon kom med buller och bång, medan Petter var seg. 26 timmar efter att vi hade kommit in på förlossningen kom han äntligen ut med sugklocka.
Med Elias gick det också relativt fort, men fy vad ont det gjorde.

Att få barn är det mest omtumlande och helt klart det bästa som har hänt.
Det går inte gemföra med någonting annat.
När jag satt med Petter i min famn kunde jag inte förstå hur att alla kunde springa fram och tillbaka där utanför sjukhusfönstret. Jag tyckte att tiden stod stilla. Fattade de inte att jag hade fått barn. Det var ju så stort.

Det går inte föreställa sig hur det är att få/ha barn innan man har provat. Det går inte säga att så här ska du göra eller så här kommer det att bli. Det måste man upptäcka själv, allt eftersom. Det är nyttigt.
Det är en resa i utveckling.
Skratt och gråt.
Det jag ändå tycker att jag generellt kan säga, hur det är att ha barn, det är att det gör sig minsann inte självt.
Grattis Mattias och Emilie!
Bilder på guldklimpen finns på denna sida.
http://eranfigaro.blogspot.com/
:O)