Jag har funderat lite över det här med självömkan. Jag har haft tid och tänka på det i dag eftersom jag har varit hemma och kännt mig riktigt risig.

Visst kan det vara skönt att få lite självömkan i bland, "Tyck synd om mig"!

Men, inte hur mycket eller hur länge som helst. Vissa tror jag sätter det i system, att hela tiden hitta något fel på sig själv så att man har någoting att säga, och få lite respons. Och får man ingen respons så spär man på det lite till.

Samtidigt så känner jag att det blir som att sänka sig själv lite. Det blir ju inte bättre, snarare tvärtom. Man kanske gör sig sämre än vad man är? 

Jag har all empati för riktigt sjuka människor. För det enda de önskar sig och vill är att bli friska.

Vad är då en förskylning eller mensvärk? Ingenting. De kan vi blir friska i från inom en snar framtid. Medan andra får kämpa i månader och kanske år.

Min influensa har tett sig lite konstigt eftersom jag har kännt mig så pass pigg på kvällarna, så har jag inbillat mig att jag är frisk, och så vaknar jag på morgonen och känner mig helkrasslig. Bland annat har det kännts som att jag formligen hållit på att hosta upp lungorna, och det vet ju alla som har haft den känslan att det tar på krafterna. Huvudet och hjärtat dunkar i kapp liksom.

Jag gillar när folk bryr sig om på riktigt. Allt annat blir så tillgjort och konstlat.

:O)