Livet handlar egentligen alldeles för mycket om att prestera. Vi ska försöka vara så himla bra och duktiga hela tiden.

Hemma, på jobbet och i sociala sammanhang.

Man vill vara omtyckt. Det vill alla. Men ibland undrar jag, till vilket pris?

Kan man inte bara tillåta sig själv att vara det där lilla barnet som vi en gång faktiskt var, som behövde någon som tog hand om just mig. Ha en trygg famn att luta sig emot. Inga måsten och krav.

Jag är dålig på det. och det vet jag om. Jag vill kunna klara mig själv, och stå på egna ben. Jag tillåter mig helst inte att vara "svag" eller "liten". Jag är ju mamma nu, det är jag som ska vara den där trygga famnen. 

I stället tänker jag att det vore skönt om någon handgripligen tog hand om mig, strök mig i håret och frågade hur jag mår, egentligen. Inte något som man bara kastar ur sig, bara för att ha någonting att säga. För vem orkar lyssna på någon som har ont överallt eller har trassliga familjeförhållanden.

Oftast mår jag bra, det gör jag, men jag har precis som alla andra mindre bra dagar eller stunder. Då vill jag helst vara i fred, om det går.

Jag tror att jag ger så mycket av mig själv i olika sammanhang, så i bland blir jag alldeles tom. Då behöver jag ladda mina batterier. Och det gör jag bäst genom att vara ensam och inte prata med någon. Det blir ju inte så ofta det händer, av naturliga själ, men då det händer är det så förlösande skönt.

Jag brukar försöka rannsaka mig själv då och då. Det kan bli lite djupt i bland, men det tror jag också kan vara viktigt och framför allt nyttigt.

Jag har ju varit med om en del som har ställt till det för mig, och som troligtvis har format mig till den jag är i dag. Det har inte alltid varit så lätt att vara jag. Självförtroendet har ju inte varit det bästa, inte heller självkänslan.

Jag har gjort dumma saker, sådant som jag har ångrat, men i bland så känns det som jag har fått tusen gånger åter av än det ena och än det andra. 

Orättvist, ja, men sånt är nog livet, på gott och ont. Man lär sig alltid något av det.

Man ska inte vara för ärlig. Det har jag minsann fått erfara. Då blir man obekväm. Och man ska definitiv inte dela med sig av sitt privatliv på arbetet. I allafall inte gå in på det något djupare om jag säger så. Det kan skada mer än det ger. Då är det bättre att ha någon eller några väl utvalda personer som man kan lita på och anförtro sig till.

Nä jag vet inte. Jag känner mig ärligt talat lite låg i kväll så jag borde nog inte skriva.

Vem är egentligen intresserad av att läsa det jag skriver? Det vore ju bra mycket lättsammare om jag hade en blogg full med inrednigs-pyssel-trädgård-bok-tränings- recept och myspystips. Sådant som gör att andra får lite prestationsångest, som jag själv får när jag ser hur duktig alla andra är, helst nu till jul.

Jag säger hur om helst god natt.

Jag uppskattar varje enskild kommentar, glöm inte det.