Jag hade hört talas om en serie på tv´n som heter Kvartersdoktorn och som skulle vara så bra.
I går kväll hade jag så precis den kanalen på och tänkte att jag skulle passa på att titta vad det var.
I detta program deltog en äldre kvinna som uppsökte doktorn. Direkt när jag såg henne så tyckte jag att det var något speciellt med henne. Lite senare uppsökte doktorn denna kvinna i hennes hem och då började hon berätta för honom om hennes son som hon aldrig fick träffa i vuxen ålder. Hon hade blivit tvungen att adoptera bort honom när han bara var en liten bäbis eftersom hon ansågs för ung då för att ta hand om honom. Senare i livet ville hon så gärna få kontakt med honom så hon ringde till honom och de pratade med varandra i telefonen tre gånger. De hade bestämt vid det sista samtalet att de skulle träffas efter att sonen varit på en semesterresa utomlands. Efter två veckor beräknades han komma hem och den här kvinnan började att ringa till honom, men lyckades inte få tag i honom. Hon träffade då en man som hon visste kände hennes son och undrade om han hade sett till honom. Då berättade han för henne att hennes son var död.
Sådant griper verkligen tag i mig. Jag kände verkligen med denna kvinna. Hon fångade mitt intresse och gav mig ett slags budskap.
På något konstigt sätt så kan jag genom att titta på ett sådant program få en känsla för en person. Detta var ännu ett bevis för mig på vad vi människor går och bär på för historia i våra "ryggsäckar".
Denna kvinna såg så genomsnäll och go ut så jag bara skulle vilja krama om henne.
Jag kommer inte att glömma detta i första taget utan det kommer nog att ploppa upp i mitt huvud lite då och då. Jag kanske funderar på vad som hände sedan, hur det är med henne och hur det går.
Det är en ynnest tycker jag att få möta människor, helst äldre, och få ta del av deras liv och livsöden. Det är otroligt fascinerande samtidigt som det många gånger kan vara väldigt tragiskt.
Jag tycker om program som speglar det verkliga livet.
:O)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar