Leendet du sänder ut vänder åter till dig




torsdag 13 maj 2010

Jag vill bara glömma...

Ibland blir jag påmind om sådant som jag helst bara skulle vilja glömma eller om det i alla fall gick sopa under mattan.
Sinnet blir lite tungt för en stund.
Det är sådant som jag skulle vilja ha ogjort eller sådant som jag önskar att jag aldrig blivit utsatt för.
Människor som gjort allt för att trycka ner mig och sänka mitt självförtroende. Både när jag var barn och även som vuxen. Det är ofrånkomligt att det rinner på mig i bland och hur det kändes då.
Det sköljer över mig och jag blir både ledsen och arg.
För vem eller vad gav dem rätten att göra så mot mig?
Ansågs jag som ett bra offer?
Att jag var den som gjorde så att de fick bli någon som andra såg upp till.
Jag har efter detta en slags skyddsbarriär från att människor inte ska få komma mig för nära in på livet, så att det inte finns någonting för dem att klanka ner mig på/för.
Jag har väldigt svårt att ta till mig när någon säger att de tex. tycker om mig eller tycker att jag gör någonting bra, för varför skulle de göra det? Säger de bara så för att vara snäll? För långt inuti mig så finns känslan av att jag inte är någon, ingen som ser mig för den jag är eller som tycker om mig.
Jag har även tänkt i bland på om det som har hänt kanske var mitt fel. Eller hade jag bara otur?
Jag kommer antagligen aldrig få svar på mina frågor, och det bästa är väl att inte gräva för djupt i det. Det går ändå inte få det ogjort. Det är trots allt en lärdom både på gott och ont.
Jag kanske inte skulle vara den jag är i dag om jag inte fått gå igenom detta.
Samtidigt är jag oerhört besviken på dem personer som skulle vara dem som såg vad som försegick, hjälpa och stoppa kräkningen av mig. I stället valde de att titta åt ett annat håll.
Jag är rädd för att jag har stålsatt mig för mycket så att jag ska slippa bli besviken igen och igen och igen???
:O(

5 kommentarer:

  1. Du kan inte ana, eller det kanske du kan. Hur många som är utsatta för nån form av mobbing på sitt arbete. Jag tror att det är viktigt att veta att man inte är ensam och att det inte är den mobbade det är "fel på". Jag önskar alla utsatta styrka och en orubblig självkänsla!

    SvaraRadera
  2. Jo jag vet hur illa det är, och jag mår dåligt så fort jag hör eller läser om människor som har eller är utsatta. Därför är jag också särskilt orolig för att mina barn på något ska sätt bli retad.
    I bland kommer orden som de kallade mig för upp i mitt huvud, om och om igen som en repad LP-skiva.
    Det är fruktansvärt att människor kan vara så råa och kalla, och jag har väldigt svårt att tro att det beror på att de är avundsjuka på personen som de mobbar.
    Tack för att du kommenterade. MVH. Katarina.

    SvaraRadera
  3. Kan det inte vara så... att början till försoning med allt är att du börjat sammanfatta och prata om det, jag tycker det verkar väldigt positivt! kramen sanna

    SvaraRadera
  4. Älskade Katarina!
    DU är en underbar människa och det de gjort mot dig beror inte på avundsjuka utan okunskap om hur man beter sig mot andra! Det är många som tyvärr inte får den kunskapen med sig hemifrån och som har föräldrar som hellre väljer att blunda för det än att ta tag i det men med föräldraskapet följer ett livslångt ansvar och lärande till våra barn om vad som är rätt och fel. Jag kan inte säga att det Aldrig kommer att hända dina barn för det vet man aldrig men jag Kan säga att de har en underbar mamma som kommer att hjälpa dem mot detta onda och stå upp för dom Och det är värt mycket!!! Jag var själv utsatt för detta som barn och det ledde till att jag gjorde så mycket dumt och fel i mitt liv som jag gärna hade haft ogjort. Men som du säger så Det som hänt har hänt! Försök att se framåt på livet och gläd dig åt den fina människa du är och din underbara familj!!!

    Kram/Maud

    SvaraRadera
  5. Tack så hemskt mycket Maud, och Sanna. Jag blir alldeles rörd. Så mycket fina ord på en och samma gång. TACK! Kramar i massor till er :O)

    SvaraRadera