Vilken tur att man kan skämta om allvarliga saker. På nått sätt lättar det upp och man får sig ett gott skratt trots allt.

Jag blir väldigt berörd när jag läser i en tidning eller ser ett program på tv om människor som drabbats av svår sjukdom. I går var jag på en demensutbildning genom arbetet. Väldigt intressant samtidigt som man blir skiträdd att själv drabbas. Det är konstaterat att det inte är ärftligt utan kan drabba vem som helst.

På kvällen var jag på föräldrarådsmöte och hamnar bredvid en mycket trevlig kvinna som jag brukar träffa sporadiskt. Jag vet inte riktigt hur vi började prata men, hon berättade att hennes son hade frågat henne vart man ställer in disken, och hon hade svarat i diskmaskinen, vilket han svarar, bra mamma i går skulle du ställa in den i micron, och dagen innan i ugnen :O)

Då berättade jag om utbildningen jag går och att det finns 70 olika demenssjukdomar. Då säger hon att då har jag nog fått alla 70 och skrattar. Ja vad ska man annat göra?

I kväll har jag tittat på SVT play-Himlen kan vänta igen, 1 år senare. Jag pendlade mellan tårar och skratt. En sådan fantastisk livsvilja och livsglädje.

Efteråt läser jag min bloggkompis Annelis blogg att hon också hade sett detta program och hon sammanfattar det så bra med:

Att inte ha något val. Att vägra ge upp. Önskan om att leva ett normalt liv.

2 av dessa 6 som medverkar i programmet har gått bort.

Detta får mig att tänka på hur jag ibland funderar på hur jag ska få dagen att gå i hop. Egentligen väldigt trivialt om man gemför med att det finns människor som kämpar för att få fortsätta leva.

Vi kämpar för olika saker varje dag, mer eller mindre på olika sätt.

Det vi borde lära oss av detta är att vi kanske inte ska klaga så mycket i onödan.

Vi får vara oerhört glada och lyckliga för varje dag vi vaknar och är friska.

Kramar till er alla där ute vem du än är och vart du än är.

:O)