Vid förra besöket på lasarettet i Östersund när Moa fick botoxinjektionen så gjordes även en röntgenundersökning på båda hennes armbågar. I dag fick vi röntgensvaret. Höger armbåge ligger helt på plats medan i vänster armbåge finns det en förskjutning precis som de misstänkte. Läkaren skriver att detta har skett under en längre tid och inget som har hänt akut. Bilderna har skickats till Umeå.
Detta skapar givetvis en viss oro, igen. Vad händer nu? Operation?
Det känns som att det måste vara något som vi tvingas oroas över mer eller mindre hela tiden. Det får liksom inte vara riktigt lugnt ett längre tag.
Men detta har blivit något som ingår i vår vardag. Det går inte att komma i från. Samtidigt så är vi otroligt tacksamma över att de verkligen gör allt de bara kan.
Som jag tidigare har skrivit så väntar vi fortfarande på en kallelse till Umeå för genprovtagning. Jag hoppas verkligen att de kan "slå i hop" dessa två saker i så fall så vi slipper flera resor. Allt detta tar enormt mycket kraft och energi. Mer än vad man kan tro faktiskt. Både före, under och efter. Jag antar att jag omedvetet spänner mig.
Den som är mest cool i allt detta är Moa själv. Och det är väl för väl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar