Jag läste ett urdrag från Äldreomsorgsbloggen på arbetet häromdagen och reflekterade.

Den handlar om att en del är populärare än andra i personalgruppen bland brukare/vårdtagare.

Jag citerar: Det finns ibland personer som är populärare än andra, som ligger bättre till hos brukarna/vårdtagarna helt enkelt. Brukare/vårdtagare skiner upp när just den personen kommer, frågar efter personen och småskvallrar lite positivt om personen i fråga. Kort sagt, personen är omtyckt.

Det är väl bra, att någon är omtyckt? Nja, det är inte så säkert alla gånger. Det kan finnas andra personer i personalgruppen som inte gillar att brukare/vårdtagare tycker bättre om den här personen än andra. Det känns inte bra att brukare/vårdtagare föredrar en person framför oss andra.

Men skulle inte vi andra, som då är mindre populära, kunna fundera på vad det är hos den här personen som gör att personen är så omtyckt? Jo, det är möjligt, men absolut inte säkert. Kanhända väljer vi i stället att leta FEL hos den omtyckte personen och tänker att det är pga av FELEN den omtyckte gör, som den omtyckte är så omtyckt. Personen i fråga är tex. för snäll, det är ett vanligt fel hos omtyckta personer inom omsorgsbranchen. Personen gör för mycket, skämmer bort brukarna/vårdtagarna, gör sådant som man egentligen inte ska göra, och när den omtyckte gör allt det här kanske brukaren får för sig att det är något som alla skulle kunna göra och när vi andra inte gör det, eftersom det inte ska göras, så framstår vi andra som mindre snälla och den snälla personen som ännu snällare.

Och så kan vi väl ändå inte ha det?

Rent spontant så tycker jag att det skulle vi visst kunna ha det, för bara om jag går till mig själv så kommer jag inte överens med alla och då måste det ju även gälla våra brukare/vårdtagare. Givetvis ska man kunna bete sig som vuxna ändå gentemot varandra.

Samtidigt så verkar det som att det skulle kunna bli ett riktigt infekterat ämne på en arbetsplats.

Jag känner faktiskt igen mig i detta lite grann. Att jag är den som är "för" snäll. Att det finns de som retar upp sig på mig för att jag håller på för länge inne hos de boende, främst på morgonarbetet. Men det är då som jag ser min möjlighet att få vara ensam med den boende och prata i lugn och ro. Jag går helst in ensam till en boende om det inte krävs att man ska vara två förstås. Jag tycker att våra gamla har rätt att få ha det bra. Kan jag som personal göra någonting som förgyller den boendes tillvaro från tristess och ensamhet så gör jag gärna det.

Jag försöker strunta i vad de andra tycker för jag kan inte ändra på mig, för det är så jag är som person.

Jag försöker leta småsaker som jag vet att de tycker om och som jag själv skulle uppskatta om jag var i deras situation. Jag tror att i mångt och mycket beror det på vad man har för personlighet, och vad man tillåter sig själv att ha för relation med de boende.

Jag tycker om att kunna skoja med de boende. Lätta upp stämmningen lite. Men när det gäller det så måste man vara lyhörd och se vem man kan skoja med och vad som gillas och inte.

Man behöver en stor portion empati och en viss del tålamod och det är det tyvärr inte alla som har.

Det skulle vara mycket intressant att få ta del av era reflektioner och tankar om detta ämne. Jag skulle uppskatta era kommentarer.

Ha en riktigt skön söndag. Här är det -20 grader och snålblåst så jag tror att vi håller hos inomhus i dag.

:O)