Leendet du sänder ut vänder åter till dig




fredag 19 februari 2010

Älskade Lotta

I dag är det exakt 2 år sedan som jag var tvungen att ta beslutet att ta bort min kära och trogne vän. Det var nog ett av det tuffaste beslut jag har tagit. Att jag skulle avgöra om hon skulle få fortsätta leva eller inte. Hennes liv låg i mina händer.
Att låta henne leva kändes inte värdigt.
Hon skulle snart fylla 12 och mycket skulle behöva ändras på i och med att hon fick diabetes. Inte minst skulle hon behöva kastreras.
Ingen annan skulle kunna ersätta Lotta.
I bland "hör" jag henne och får för mig att hon ska komma emot mig när jag kommer hem.

Oj vad det känns tomt i bland. Riktigt riktigt tomt. Det är tur att vi kan leva på fina minnen. Tända ett ljus vid hennes grav. Hon kommer alltid att finnas på nått sätt. Det känns smärtsamt när jag tänker på när jag satt med henne i mitt knä och veterinären gav henne den spruta som.....

:O(

7 kommentarer:

  1. Tråkigt. Tycker också det känns konstigt att inte Lotta kommer studsande varje gång man kommer och hälsar på :(
    Kram, Lena.

    SvaraRadera
  2. Hejsan!!!!
    Ja,att behöva hamna i den situationen är ju det som är det värsta med att ha husdjur.....det är ju en familjemedlem,ngn man älskar så innerligt,,jag har själv varit i den situationen många gånger då jag är uppväxt med djur och har själv egna nu.
    Ibland kan jag titta på min Sudden som nu är 10 år och se in i hans mörkbruna ögon och tänka:DU får inte lämna mig,du MÅSTE leva länge,länge,länge till och så knyter det sig i både mage och hjärta....
    Jag har försökt att lämna kommentarer flera gånger,men så har det krånglat så att det ej kommit in,men vi får se om jag lyckas denna gång:O)
    Ha en bra helg och sköt om dig.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Just det du skrev om är jag så rädd för, har en cairnterrier som blir nio år i år.
    Jag blir så tårögd när jag läser om andras sorg efter sina underbara djur.
    Jag är helt övertygad om att det är Lotta du hör hemma hos dig, hon hälsar på då och då. För många år sedan hade vi ett marsvin eller ungarna hade det, när han dog så hörde maken och jag samtidigt hur han dagen efter sin död tog matskålen i munnen och slängde den mot gallret, ljudet var så riktigt att vi båda vände oss om och tittade mot den tomma buren.
    Jag tror på reinkarnation för allt som lever så det är klart och tröstande att vi får möta allt vi har älskat igen. Den tanken vill jag bära med mig i detta liv som tröst och styrka när sorgen vill ta mig och längtan efter någon som gått är för stor.
    Kram Maggan
    http://livsglimtar.wordpress.com

    SvaraRadera
  4. Tack Maggan för att du tittade in, läste och kommenterade på mitt inlägg. Det känns bra när man har någonting gemensamt och som man känner likadant för. Du är välkomen tillbaka. Kram Katarina.

    SvaraRadera
  5. Häromdagen tänkte jag precis på Lotta - det måste vara tankeöverföring. Att mista ett älskat djur är fruktansvärt. Minns hur det var när vår lilla kanin somnade in i min famn.
    Ha det så bra och många hälsningar från Gun

    SvaraRadera
  6. Tack detsamma till dig Gun. Det var en glad överraskning när du ringde i lördagskväll. Roligt att du hade hört mig på radion. Kramar Katarina.

    SvaraRadera