Jag föraktar cancer.
Jag blir illa tillmods när jag tänker på det. Det gör ont inombords.
Det kommer smygande som en tjuv om natten. Tassande på tå, och så smäller det bara till.
Jag känner medlidande med alla drabbade och anhöriga.
Det är orättvist, så fruktansvärt orättvist.
Det finns så många som kämpar emot, starka och viljekraftiga.
Jag önskar att jag kunde vifta med ett trollspö.
Jag önskar att jag kunde göra någonting.
Det är så grymt.
Livet och hälsan är värt allt.
Katarina... så bra skrivet! Stämmer så väl. Fy jag känner mig berörd :( tänker på min kära pappa som aldeles för tidigt lämnade oss. Så ovetandes om det hemska lämnade han oss. Så snabbt det gick. At livet skulle ta slut. Saknar honom så. Tänker på honom så. Gråter då och då.. :(
SvaraRaderaHej Vanja! Jag förstår dig verkligen. Jag kom att tänka på det att det måste vara som att tiden stannar, men att livet utanför fortsätter bara att rusa på som vanligt.
SvaraRaderaKramar till dig från mig.
Jag håller med dig, ibland vill man var en god fe som kan bota allt ont, så fint skrivet.
SvaraRaderaBibban
Håller också med... Kram
SvaraRaderaTack min vän... inget blir som förut :( kram.
SvaraRadera