Bakåtblick

Jag funderar ibland på hur livet präglar människan.
Vilka förutsättningar man har redan när man ser dagens första ljus.
Oavsett hur det ser ut så tror jag att livet inte är en spikrak väg för någon.
Givetvis är vägen mera rak för några, medan för de flesta så svänger det och är lite guppigt här och där. Sedan har vi de som går i uppförsbacke i princip hela livet igenom.

Min väg är nog den mera svängiga och guppiga sortens väg. Och med allt som ligger i min ryggsäck hittills i livet så tror jag trots allt att det har varit den bästa vägen. Det vill säga att jag har inte fått något serverat på silverfat.
Det som ligger där i ryggsäcken är sådant som man i vardagstal säger -"inget ont som har något gott med sig".
Det är sådant som har stärkt mig för varje gång jag har rest mig upp från något som har varit jobbigt, men givetvis också sådant som har varit positivt.
Summan av det blir den person som jag är i dag.

Jag tänker skriva ner bitar ur mitt liv som har satt sina spår. Både på gott och ont.
Kanske får det mig att förstå lite mera om mig själv.

Jag tänker börja med när jag gick i skolan. 1-3:an gick jag på bredgårdsskolan. Livet lekte. Jag hade en bästa vän. Vi var alltid tillsammans. Sedan flyttade vi till en annan del i Strömsund och jag fick börja 4:an på gula skolan på Vattudal. Mitt liv förändrades radikalt. Från en glad tjej till en ledsen tjej. Jag fick inga riktiga kompisar. Alla i den nya klassen kände ju redan varandra och var kompisar och indelade i olika grupperingar. Jag blev liksom det femte hjulet. Passade inte riktigt in någonstans.

Min bästa vän var kvar på bredgård och hon fick nya vänner. Vi träffades i början, men det blev allt längre och längre mellan gångerna. Det slutade med att vi inte träffades alls.

Läraren i den nya klassen hade sina favoriter. Det märktes väl. De som vara söta och duktiga var hennes små dockor.
Killarna (dock inte alla) i klassen började reta mig dagligen. Det höll i sig ända upp till högstadiet.

Tjejerna sa inte så mycket, men de visade med kroppsspråket vad de tyckte i stället.
Några tjejer kunde nog tänka sig att leka med mig , men jag var inte populär nog. Det gällde att hålla sig med dem som "var" någonting.
Några kunde leka med mig när de inte hade någon annan att leka med. Men jag fick ingen bästis. Jag fick faktiskt ingen riktig bästis förrens nu i vuxen ålder.
Det säger ganska mycket om tiden i skolan när jag bara har sporadisk kontakt med en person som gick i samma klass som mig.

Jag minns att jag krusade många för att få leka med någon. Jag minns att jag kunde säga att om du kommer och leker med mig så får du ha min bästa barbie. Och så där höll det på år efter år.
Ingen krusade mig.
Jag har nog fortsatt att krusa även i vuxen ålder, men allteftersom så har jag kommit fram till att det inte är värt det. Varför ödlsa energi på någon som egentligen inte vill vara med mig?
Då är jag hellre ensam faktiskt. Jag gillar inte fjäsk. Jag gillar heller inte personer som velar om allting.

Jag älskade att leka med barbie. Jag kunde leka i timmar. Kamma håret och klä av och klä på.
Jag älskade att måla i målarböcker. Jag försökte verkligen anstränga mig att inte måla utanför. Gjorde jag det så tyckte jag att hela bilden var förstörd.
Jag hade prestationsångest.
Jag ställde höga krav på mig själv och kan även göra det nu också ibland.

Att kränka en annan människa borde vara straffbart. Det borde inte få existera.
Om de som gör sådant, bara för en dag får känna på hur det kan kännas så skulle de kanske inse. Förstå hur ont det gör.
Att kännas betydelselös (osynlig), ensam, värdelös och ful.
Jag önskar ingen detta fruktansvärda.
Jag glömmer aldrig.