Jag lyssnade på två tjejer som hade blivit utsatta för sexuella övergrepp av en fosterhemspappa.
Den ena tjejens mardröm började vid 5 års ålder.
Det värsta var att den här "pappan" fick hålla på i nästan 30 år, utan att någon förmodligen inte ville tro på dem och/eller tordes göra något.
Ett barn kan inte hitta på något sådant. 
Jag blir så arg och upprörd så jag nästan inte kan skriva om det.
Det ska vara så hårda krav innan man får bli ett fosterhem, och ändå sker det, igen och igen.
De fattar inte vad det gör med en människa.
Samma när det gäller mobbing.
Det ska var sk. 0 tolerans, men det sker dagligen, år efter år.
Det sätter sådana sår/spår i en som man aldrig glömmer. 
När jag blev mobbad på skolan var det ingen vuxen som ville se och/eller så struntade de i det.
Känslan av hur det kändes sitter fortfarande kvar.
Tror också att det är därför som jag skulle vilja skydda alla barn från sån här jävla skit.
Veka och svaga vuxna.
Jag blir hatisk på de som tar sig friheten och rätten, oftast för att de själva har dåligt självförtroende, och har ett behov av att trycka ner andra, eller ser sig själv som någon bättre och coolare.
Eller ännu värre sin sjuka och avskyvärda läggning.

På återseende!

  

 

Denna text får mig att tänka på att vi får ingenting gratis.
Vi skapar våra egna liv, och det har inte kommit av sig själv.
Vi jobbar med oss själva, vi jobbar med/vårdar våra relationer och vi jobbar med det vi vill uppnå.
Det är enkelt och lätt att tro att man kan åka på ett "bananskal" eller på en "räkmacka" genom livet, men det är inte så det fungerar.
Vad lär man sig av det?
Inte mycket skulle jag vilja påstå.
Jag tror att de flesta kan skriva under på att "inget ont som har något gott med sig".
Vi lär oss av våra misstag och allt som vi stöter på.
Framför allt alla människor som vi möter på gott och ont.
Vi får jobba med våra tankar (som kan vara nog så utmanande), hur vi beter oss, bemöter andra människor och hur vi uttrycker oss.
Jag har nästan hela livet ältat saker, och funderat på vad andra tycker.
Det har jag i princip helt slutat med, och jag mår så mycket bättre.
Jag har även haft höga krav på mig själv, något som jag också mer eller mindre har släppt på.
Det som däremot slog mig förra veckan (det blev plötsligt så uppenbart) är hur andra människor påverkar mig.
Oftast med sådant som egentligen inte rör mig, men som jag blir indragen i, och som jag har känt att det har påverkat mig mer än vad jag själv har trott.
Och inte minst dränerat mig på energi.
Jag kände att jag hade ett stort behov av att få ur mig all frustration som jag hade gått och burit på under en längre tid, och tillfället kom så lägligt.
Och det kändes så skönt efteråt.
Det går ju inte skydda sig mot allt, men jag ska definitivt jobba på att bli bättre på att bemöta dessa som påverkar mig, och stjäl energi.
Just när det gäller den biten har jag nog varit alldeles för tillåtande, och framför allt för snäll, men också av medkänsla och av omtanke i olika situationer.
En svår "nöt att knäcka" är att hitta ett sätt att vara mer rak, ärlig och tydlig utan att såra. 
Det handlar också om respekt gentemot andra.
Att hantera sådant som vi stöter på.
I bland måste man ta obekväma och jobbiga beslut.
Det tillhör också livet.
Och hur mycket man än önskar, så är det inte heller alltid rättvist.
Respektera, acceptera eller inte accepterar, men ändå fortsätta att vara ödmjuk.

På återseende!
:O)

 

Då är det fredag igen.
Det är nästan två veckor sedan som jag skrev något här.
Det är så skönt att inte ha någon press på mig, utan det blir när det blir.

I går kväll kom jag hem efter att ha varit på en utbildning i Svenstavik om BPSD
(beteendemässiga och psykiska symptom vid demenssjukdom) i två dagar.
Det är ett nationellt kvalitetsregister som syftar till att kvalitetssäkra och utveckla vården för personer med kognitiv sjukdom/demenssjukdom.
Registret bidrar till forskning och utveckling och används av i stort sett alla Sveriges kommuner.
Det var mycket givande.
Roligt att få utvecklas, och få nya uppgifter för att hjälpa vårdtagarna att öka välbefinnandet, och bemöta dem på bästa sätt.
Sedan var det roligt att få vara på en annan ort som jag inte var bekant med innan.
Hotell Sydjemten var ett riktigt fint, mysigt och fräscht hotell.

Förra lördagen tillbringade jag i skogen med Maria och plocka trattkantareller.
Det blev en mysig och trevlig dag med mycket surr om överraskningsfesten och allting där i mellan.
Efter middagen (svampsoppa och kräftor) så rensade jag och Tomas svampen.
Det tog sin lilla tid, men ett trevligt sätt att umgås på.
Vi eldade i kaminen och drack en Kaffe Karlsson till efterrätt.
Mysigt!

På söndagen blev det en körlektion, och Melvin och Ellen kom förbi på en fika innan de skulle åka tillbaka till Umeå.
Petter kom förbi på lördagen med ett gäng regnbågar, så det blev en lyxmiddag här med familjen.
En mycket bra helg på flera sätt. 

Önskar dig en riktigt trevlig helg och på återseende!
:O)

 

Det måste hända något först innan man gör något åt det.
Visst är det lite konstigt?
Återigen så tänker jag på att bli utbränd eller att bli allvarligt sjuk av att ha jobbat för mycket, och/eller tänka på alla andra före sig själv.
Det handlar inte om att vara egoistisk för att man tänker på sig själv först.
Det ligger i mångas personlighet att tänka på alla andra av omtanke.
Det var det jag gjorde innan jag blev utbränd.
Hur mycket jag än försökte tillgodose andras önskemål så var det aldrig tillräckligt.
Jag har aldrig varit med om att man kunde lägga ner så mycket tid på att vara så  missnöjd.
Ingen som helst tanke på vad detta missnöje gjorde med mig, som om jag fick skylla mig själv, eller jag fick tåla det.
När jag väl kraschade så förstod jag att hur mycket jag än jag ansträngde mig så skulle det ändå inte bli annorlunda.
Jag vill inte sjunka så lågt att låta andra "vinna", att bli någon som jag inte är.
Jag har också funderat på hur detta hanterades.
Inte särskilt väl.
Det pratades om mig, men inte direkt med mig. 
Få frågade hur jag mådde eller förstod hur jag hade det, fast jag hade flaggat flera gånger.
Det var ungefär som att jag bara skulle acceptera detta.
Det känns i bland som man förväntas vara "stålmannen", att man ska tåla och utstå i princip vad som helt.
Man ska inte vara för snäll.
Vem tackar dig, eller bryr sig på riktigt om du blir sjuk?
Inte många, de går räkna på en hand.
Det jag har lärt mig är vad jag som person inte vill vara i flera avseenden.
Jag tänker fortsätta vara den omtänksamma och glada person som jag är.
Ingen ska få ta det i från mig.

På återseende!
:O)

 

Just nu flyter allting på i livet.
Jag mår bra och jag tycker att jag hinner med det jag vill.
Vi har ställt in husbilen på vinterförvaring.
Jag har höstfixat lite både ute och inne.
Det är riktigt roligt att vara "bilskollärare".
Hittills har vi kört fem gånger, och samtidigt hinner vi lära känna varandra lite bättre.
Barnen har varit här på middag i omgångar.
Det är alltid roligt att träffas en stund och kolla av läget.
Petter och Carro håller på att flytta till en större lägenhet här i Strömsund, så det ska bli riktigt roligt att se den.
Jag har köpt mig lite nya kläder på vår fina klädaffär, som bla passar till skorna som jag köpte i Umeå.
Kul att ha lite nytt tills jag ska åka till Stockholm i november.
Yogan har uppehåll nu i två veckor, sedan håller det på fram till mitten på december.

I söndags gjorde vi en riktigt smarrig svamppaj.
Vi blandade kantareller med trattisar och västerbottenost.
Kantarellerna hade jag köpt utanför ica, och trattisarna fick jag av en snäll arbetskamrat som jag även bor granne med.
Jag blev så glad, och dessutom så var de redan rensade så det gjorde allt så mycket enklare. 
Det blir nog en soppa framöver på svampen som vi frös in.
Jag har så snälla och omtänksamma arbetskamrater på många sätt.
Det uppskattar jag otroligt mycket.

Jag läste i morse att de heter inte pensionsålder längre utan riktålder.
Så enligt den nya riktåldern så ska vi som är födda 1967-1980 arbeta tills vi är 68 år.
Det är dock än så länge en prognostiserad riktålder eftersom den inte är fastställd/beslutad.
Enligt äldre-och socialförsäkringsministern Anna Tenje finns det många fördelar med att fortsätta jobba och ha kollegor.
Och pensionen blir högre.
Samt att det finns stora behov av erfarna medarbetare i de flesta branscher.
Hur går det i hop med ålderismen/ålderdiskrimingeringen efter 40, då risken att bli kallad till en arbetsintervju minskar markant?
Just nu har jag ingen ambition att jobba tills kroppen är helt slut, eller blir en bitterf...., men den som lever får se.

Så med det skrivet så ska jag ställa mig i ordning för att gå och jobba.
Jag har ju trots allt varit ledig i tre dagar.
Trevlig helg och på återseende!
:O) 

 

I lördags hade vi en överraskningsfest för Maria (50 år) i bystugan i Ulriksfors.
Det blev en otroligt lyckad kväll fylld med ren glädje, god mat, musik, dans, värme och kärlek 💖
Jag är fortfarande lyrisk och så tacksam att det blev så fantastiskt trevligt och roligt.
Vi var ett gäng vänner till Maria, med hennes dotter Sandra i spetsen som har roddat, planerat och fördelat detta i några veckor framför allt på teams.

Marias bror med vänner spelade för oss hela kvällen.
Danslaget som Maria dansar folkdans med kom och dansade både med Maria, och fågeldansen med barnen men även vi andra hängde också på så alla blev delaktiga.
Jätteroligt!

Det hölls tal, spelades munspel, sjöng för födelsedagsbarnet och solosång.
Bildspel, tipsrunda och musikquiz. 

Insamlingen resulterade i denna vackra "blomma" som Sandra hade gjort, till ett växthus eller orangeri.
Plus en massa andra fina presenter och blommor.

I tisdags var det den rätta födelsedagen.
Jag var med Maria hela dagen, hjälpte till, fikade och det blev många härliga samtal med familj och vänner till Maria.
Många tokroliga minnen.
En mycket trevlig dag att minnas och glädjas åt tillsammans.
33 år av vänskap och många år till ska det bli...
Så värdefullt 💖

På återseende!
:O)

 

Häromkvällen fick vi beskåda ett häftigt skådespel på himlen.
Så vackert.
Vi är ju lite bortskämda med sådant, så det blir inte så där spektakulärt som det kanske blir för andra som inte bor här i norr.
Det är många som "jagar" norrsken för att få till den perfekta bilden.
Själv stod jag på trappan här hemma och följde detta en stund innan jag kröp ner i sängen.
Det duger för mig.
Däremot kan jag imponeras av alla dessa entusiaster av alla slag som kan få vänta i timmar/dagar/veckor, frysa, svettas, mygg....
Dessa som filmar djur på de mest utsatta ställen i världen av olika väder, kyla, storm, regn och allt där i mellan.
De får väderanpassa deras utrustning och får skydda den och dem själva från allt möjligt.
Men sedan får de också vackra bilder och filmer som vi får njuta av.

Jag läser om kända personer som tex Bianca Ingrosso som inte mår bra.
Personer med för hög prestationsångest, jobbar för mycket, är ständigt på sociala medier, i media, reser, festar, står i rampljuset, blir kritiserad....
Till slut säger kroppen i från, det säger sig själv.
Man tror att man orkar lite till, tills man kraschar.
Men det är svårt att hjälpa någon som inte är mottaglig.
När de inte vill lyssna eller förstå, utan fortsätter i samma takt.
Hjärnan behöver vila.
Den kan inte gå på högvarv jämt.
Att tro att man kan åka på retreat i sju dagar och bli "frisk" är alldeles för kort tid.
Det går inte så fort att återställa sig.
Om man någonsin blir helt återställd.
Förhoppningsvis klokare.

Den här veckan har jag träffat personer som jag inte har träffat på väldigt länge.
I olika sammanhang.
Jag blev både glad och berörd på flera sätt utifrån våra samtal.
Sådana samtal som får en att tänka till och inse hur skört livet kan vara.
Att bli ensam efter att sin älskade plötsligt och oväntat gått bort.
 Att det finns elaka och giriga människor som inte vill en väl, samtidigt som det finns de som är helt tvärtom.
Att stå ensam med allt och samtidigt sörjer.
Händer detta verkligen mig?
En mardröm.
Hur går man vidare?
En tankeställare.
Jag blir ödmjuk och ännu mer tacksam över livet, och de jag har runt omkring mig.
Man kanske behöver en "käftsmäll" i bland för att vakna?
Att inte ta någon eller något förgivet.

Det är fredag och jag är tredagars ledig.
Har lite att fixa med så jag nu önskar jag dig en trevlig helg och 
på återseende!

 :O)

 

Det skulle kunna vara jag, för precis så känns det i bland, helst när jag kommer hem från jobbet och är trött efter en arbetshelg 😄
Bilden är så talande.
Det som saknas är ett glas rött.
Man känner sig inte så kaxig, men jäkligt nöjd att jag gjorde mitt bästa för våra vårdtagare.
Och tänk att jag slutar aldrig att känna samma sak efter 33 år.
Även om jag är trött i kroppen och min hjärna behöver laddas.
Då är det så skönt att komma hem.
I lördags hade Tomas lagat middag så det var bara att sätta mig och äta, och när jag kommer hem på kvällen så har han alltid bryggt te, det är kärlek det 💗
När jag sätter mig i soffan så tar det inte lång stund så somnar jag oftast, med tekoppen i handen.
I bland känner jag hur koppen håller på att vicka, men har aldrig lyckats spilla, än.
Vi pratade just på jobbet i helgen om att det är väldigt mycket som vi ska göra/komma i håg, och inte minst dokumentera så att alla får ta del av vad som har hänt.
Varje liten detalj kan vara viktig.
För det som inte står nedskrivet "har inte hänt".
Så det är kanske inte så konstigt om man blir osäker på om man har kommit i håg allt.
Då är det extra skönt att som i dag ha en ledig dag.
Just för att ladda om.

Jag tycker om att förnya lite i hemmet.
Då vi är ganska duktiga på att göra oss av med sådant som vi inte använder längre, så är det roligt att ha något annat som förgyller.
Inget förhastat utan det ska kännas rätt.
Lampan fick byta plats från husbilen till Tomas sängbord.
Så smidigt att bara ladda och ställa där vi har lust, dessutom har den tre olika ljussken, och går även att dimra.
Figurerna hittade jag på dollar, och har också fått plats på våra sängbord.

Det kommer alltid en ny dag att göra om och göra rätt.

Sköna och fina höstdagar, jag njuter och hoppas att vi får fortsätta med det.

På återseende!
:O)

 

Vilken härlig sista tripp med husbilen till Umeå vi fick helgen som var.
Vi åkte på fredagen mitt i dagen.
Vi checkade in på campingen, och sedan kom Melvin och hämtade oss, och så åkte vi och tittade på han och Ellens lägenhet.
Så söt och mysig.
Sedan åkte vi och åt på restaurang Östra kyrkogatan.
Grymt god pizza helt i min smak med chevré, rödbetor, fikon och pinjenötter.
Efter frukost på lördag morgon tog vi en promenad i Nydala viken med Chess.
Det blev en riktigt varm och fin dag.
Melvin hämtade oss och så åkte vi till Avion, Ikea och några affärer.
Det blev ett nytt badlakan, skor och te. 
Kvällen tillbringade vi hos Melvin och tittade på hockey.
Ellen var på inspark aktiviteter med universitetvänner.

Som den tenörd jag är hittade jag en termos med en sil för löste som man skruvar fast i locket.
Perfekt att ha i husbilen.
Innan hemfärd träffade jag en fd. arbetskamrat som hastigast, och sedan tittade vi in till Tomas bror Johan på en kopp kaffe och te.
En mycket trevlig helg på många sätt.
Roligt att se lite andra delar av Umeå än området runt sjukhuset.
Kul att besöka de utflugna barnen och se hur de har det.
Tror att de uppskattar det lika mycket som vi.
Var och hälsade på Moa när hon bodde i Danmark (utanför Uppsala) också, och det är jag så glad för.
Vi fick så fina och mysiga dagar tillsammans.

Den här veckan har jag övningskört med Khadija, varit på yoga, bjudit barnen på fläskpannkaka och bakat en banankaka.
Börjat höstfixa lite både inne och ute.
I dag ska jag på mammografi, klippa Chess och bjuda mamma och pappa på middag.
Det gäller att ta vara på de dagar som jag inte jobbar.
Det är mycket jag vill hinna med när helgen går åt till att jobba.
Temperaturen sjunker, framför allt på morgonen är det kyligt.
Ingen frost ännu.

På återseende!
:O)