Jag lyssnade på två tjejer som hade blivit utsatta för sexuella övergrepp av en fosterhemspappa.
Den ena tjejens mardröm började vid 5 års ålder.
Det värsta var att den här "pappan" fick hålla på i nästan 30 år, utan att någon förmodligen inte ville tro på dem och/eller tordes göra något.
Ett barn kan inte hitta på något sådant. 
Jag blir så arg och upprörd så jag nästan inte kan skriva om det.
Det ska vara så hårda krav innan man får bli ett fosterhem, och ändå sker det, igen och igen.
De fattar inte vad det gör med en människa.
Samma när det gäller mobbing.
Det ska var sk. 0 tolerans, men det sker dagligen, år efter år.
Det sätter sådana sår/spår i en som man aldrig glömmer. 
När jag blev mobbad på skolan var det ingen vuxen som ville se och/eller så struntade de i det.
Känslan av hur det kändes sitter fortfarande kvar.
Tror också att det är därför som jag skulle vilja skydda alla barn från sån här jävla skit.
Veka och svaga vuxna.
Jag blir hatisk på de som tar sig friheten och rätten, oftast för att de själva har dåligt självförtroende, och har ett behov av att trycka ner andra, eller ser sig själv som någon bättre och coolare.
Eller ännu värre sin sjuka och avskyvärda läggning.

På återseende!