SUCK!
Vi fick inte det lån som vi sökte om, för att måla om huset och bygga ut altanen.
Eftersom målningen var prio ett så trodde vi att vi i alla fall skulle få lån så det täckte det, men inte ens det.
Vi blev rådda att kontakta en mäklare för att få upp värdet på huset för att kunna låna upp till den summa som vi behöver.
Men han sa att det inte gick just nu, kanske när fängelset byggs, om mer folk flyttar hit, marknadsvärdet höjs...
Så länge kan vi inte vänta.
Det behöver bytas ut bräder som har börjat murkna, och färg som flagnar.
Vi tänkte att det hade varit så bra om vi hade kunnat göra allting på en gång, när man ändå håller på.
Så nu står vi här och vet inte riktigt hur vi ska göra.
Så jäkla surt.
Det har blivit mycket svårare och krångligare att få lån.
Jag kan förstå om vi hade haft betalningsanmärkningar etc., men det är deras bestämmelser som styr, och de kan inget göra.
Tur i spel kan vi inte heller hoppas på.
Det märks bara för de som ska köpa Tomas föräldrars hus.
Det har verkligen dragit ut på tiden.
Visst det är semestertider, men vad sitter det i?
Jag tycker synd om dem, då det inte inget hellre vill än att få börja flytta in.
Pengar är inte allt, men i bland skulle det vara bra att ha en extra slant.
Frustrerande är bara förnamnet.
Förhoppningarna och förväntningarna flöt ut i sanden minst sagt.
Det kanske ordnar sig?
Den som lever får se.

Jag har tänkt en del på alla dessa människor som försöker påverka oss, hur vi ska äta, träna, tänka, tycka, se ut eller inte se ut.
För att det har fungerat eller kanske inte fungerat för dem.
Jag har svårt för det där med sk förbud.
Att man får unna sig, men inte jämt, ja du känner säkert till allt det där.
Folk lägger upp reels på facebook och insta och det rasar fram text allteftersom de pratar, och jag hinner inte ens läsa allt.
Det gör mig bara mer stressad om jag ska vara ärlig.
De är väldigt övertygande och lägger upp olika bevis.
Man måste göra ganska många uppoffringar och förändringar i livet för att uppnå det som de menar på är det bästa sättet.
Men vilket sätt passar mig bäst?
Visst har många rätt i mycket, men just deras koncept kanske inte passar alla till 100%
Ska man då sitta och plocka det ena där och det andra där?
Jag tycker att det både är förvirrande, och det kan även få mig att känna att jag inte gör nog tillräckligt.
Jag tycker om lagom är bäst uttrycket, av allt.
Och det har fungerat bra, men gör det det?
Jag får väldigt mycket vardagsmotion, och sedan går jag enligt mig själv ganska mycket på fritiden.
Nä jag har ingen platt mage, nej jag tycker inte om att springa, och nej jag har inga fasta muskler och står inte och spänner varken armar eller rumpa framför spegeln.
Eller att det ska synas att svetten rinner ner för pannan.
Ska jag få dåligt samvete då?
För att jag kanske borde ha gjort något mer...
Nä inte som det känns just nu, bara för att jag vill inte bli tvingad till något som jag inte vill, eller helt enkelt inte orkar jämt.
Jag värdesätter andra saker också i livet än att känna mig tvingad.
Jag gör det på mitt sätt och hoppas på att jag kan börja yoga igen till hösten, för det passar mig och min kropp.

På återseende!
:O)