Umeå måndag 3:e februari. Det var lite över ett år sedan vi var här tillsammans sist (dec. -23). Det är alltid med lite blandade känslor. Jag hade ju hoppats på att förra gången var den sista, men det verkar inte så tyvärr. Det är alltid en självklarhet att följa med som stöd, och köra hem eftersom Moa inte får köra själv efter operationen. Att vänta och inte veta vad som händer är så dränerande. Jag försöker sysselsätta mig med lite av varje, men tiden går så ofantligt sakta. Ingen att prata med. Gick mellan hotellet och sjukhuset. Hotellet ligger mitt i mot, så det tar bara några minuter. Åkte ner en sväng på stan, en längre promenad (har hittat så många trevliga gång och cykelbanor runt området), drack te, satt och tittade på folk som kom och gick i en strid ström. Såg en kvinna som styrde sin rullstol med hakan. Det går inte att undvika att fundera på vad hon har råkat ut för? Moa fick vänta ända till kl 14 tiden på att bli opererad. Hon hörde av sig till mig vid 17.30. Det är lång väntan från kl 8. Jag vänjer mig aldrig, fast jag vet att det brukar ta tid. Moa mådde bra efteråt men var trött och så klart medtagen. Full av beundran 💖 Det regnade när vi åkte från Umeå på onsdagen. Det övergick i snö efter vägen. Både på vägen till och från Umeå lyssnade vi på podden Spöktimmen. Så många verkliga och tragiska händelser, mest mystiska försvinnanden. Uppskattar tiden tillsammans mycket 💖
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar