Jag skulle kunna göra i princip vad som helst för dem som jag älskar, tycker om och  bryr mig om, men även för mig en helt okänd person som jag möter på gatan.
Därför att jag är en medmänniska.
Det faller sig liksom helt naturligt att man bryr sig om varandra tycker jag.
Och det kostar mig nästan ingenting.
Möjligtvis lite av min tid.
Att göra det där lilla extra för varandra.
Skicka ett meddelande och fråga hur det är.
Av omtanke.
För att jag vet att den eller de uppskattar det.
Eller helt enkelt för att jag anser att det är min skyldighet och mitt ansvar.
Jag upplever allt oftare, eller det kanske mer är en känsla, men jag tror inte att den är helt fel, och det är att många verkar tänka eller förväntar sig att NÅGON ANNAN får göra det.
NÅGON ANNAN är du och jag.
Det resulterar i att det kanske blir jag som får göra sådant som du inte "orkar" göra.
Många bekommer det inte överhuvudtaget.
Det kan vara så banalt som att byta en lampa, kasta en soppåse, torka upp något eller plocka bort efter sig.
Att kanske tänka att det är nog min tur att baka en kaka, i stället för att kanske vara den som alltid blir bjuden. 
Det är kanske din tur att köpa en tårta, eller erbjuda dig att hjälpa till med något?
Det kanske är min tur att torka ur kylskåpet?
Vad mycket lättsammare det skulle vara om alla kunde hjälpas åt.
Att vara lite mindre ego.
Om alla skulle börja tänka NÅGON ANNAN, vem ska då göra det?
Det blir förmodligen ännu mer att göra för dig, när du måste göra något då inte NÅGON ANNAN har gjort det...

Det är sådant som jag går och tänker på, i bland.
Men vem bryr sig om vad jag tycker?
Eller?

På återseende!
:O)