Jag känner mig låg.

Jag känner mig skör.

Jag känner mig ledsen och besviken.

Jag har ont i magen.

Jag har hjärtklappning.

Samma känslor som jag hade vid ett annat tillfälle, har blommat upp igen.

Jag försöker se varför jag ska behöva känna så?

Det är flera faktorer som påverkar.

Och inte bara sådant jag själv har orsakat.

Jag försöker se möjligheterna i det mesta, men just nu känns det lite som att någon har dragit bort mattan under mina fötter.

Att jag inte vet vilket ben jag ska stå på.

Är det något som jag ska ta lärdom av?

Ytterligare en lärdom.

Kan det komma något gott av det?

Tiden får utvisa.

Jag har huvudet ovanför vattenytan.

Och jag tror att jag kan behålla det där.

Men jag måste låta saker och ting bero innan jag vet.

Förmodligen kommer det bättre dagar snart.

Man blir ju inpräntad att alla dagar inte kan vara bra, för att kunna uppskatta de verkligt bra dagarna.

Jag behåller för mig själv vad det handlar om.

Och det är inte heller av vikt.

För mig är det viktigare att få ur mig det jag känner just nu.

Att jag erkänner min sårbarhet.

Inte minst för mig själv.

Att jag måste tillåta mig själv att släppa på saker. Ta ett steg tillbaka.

Inse mina begränsningar.

Det är kanske lärdomen?