Ledig dag, innan jobbarhelg.
Efter att jag hade skjutsat barnen till skolan så blev det en promenad med Chess.
Vi tog vägen genom skogen.
När vi kom ut på vägen såg jag hur fint solen sken genom röken från skorstenen och bakom den.
Och insåg att det äntligen blir ljust tidigare på dagen, och att det är det längre på em också.
Mörkret och kylan skulle jag gladeligen vara utan. Det kan inte göra någon lycklig.

Jag har en närt en "nattuggla" vid min barm 😉
Moa skulle utan problem kunna sova på dagarna och vara uppe på nätterna.
Då är hon som piggast.
I går lade hon sig å sov efter middagen för att hon frös.
Hon hade sagt att hon skulle baka en sockerkaka.
Vi försökte att väcka henne, men först vid 21 tiden klev hon upp och skulle baka.
Det möttes inte av så glada miner, men hon satte i gång och ca en timme senare var kakan klar. Då hade hon även bryggt kaffe.
När Moa har bestämt sig för att göra något så är det bara så.
Jag kan ju inte annat än att skratta åt det.
Och ber man henne att göra något så finns det alltid "tusen" ursäkter för att inte göra det.
Hon kan möjligtvis gå ut med Chess om ingen annan är hemma, eller att hon kommer på att göra det själv.
Hon skulle nog passa att jobba natt i framtiden.
Och det finns nog ingen som kan vara på toa så länge som Moa.
Så det är tur att vi har två.

Elias brukar oftast somna innan middagen är klar.
Det tar inte många minuter efter att han har kommit hem.
Och det är nästan omöjligt att få liv i honom.
Och gör man det så är han allt annat än på bra humör.
Det blir mycket tjat, helst när han ska på träningen.
Själv blir jag ganska trött på att behöva tjata.
Men det är väl min lott här i livet.
Jag är av den åsikten att ska man vara med i en idrott så ska man vara det fullt ut, annars kan man sluta. Förutom när man är sjuk så klart.
Jag förstår att det är jobbigt att gå i skolan, och om jag känner Elias rätt så är han ganska aktiv på rasterna också. De spelar bla pingis.
Efter skolan följer han med sina kompisar hem.
Så han är sällan hemma förens tidigast strax före 17 tiden på veckorna.
Och är det inte träning så sitter han och spelar x-box.
På torsdagar är det först konfirmation direkt efter skolan, och sen är det träning.
Det blir en lång dag.
Elias vet nästan aldrig vart han har lagt sina kläder. Han slänger dem någonstans, varpå det blir stressigt på morgonen, när han ska ha nycklarna till skåpet och strumporna.
Han "lånar" kläder av Petter, för att det är jobbigt att gå ner och hämta, så i bland har Petter inga kalsonger, eller t-shirtar. Och det får ju Elias höra.

Eftersom mina barn är så pass aktiva alla tre så gör det inte mig så mycket att de sitter och spelar på kvällarna och helgerna.
Det får de gärna göra i stället för att de dräller omkring på byn.
Och man inte vet vart de är eller gör.
Petter skulle absolut kunna åka omkring med kompisar, eller att de sitter hemma hos varandra, men det gör han inte än i alla fall.
Alla tre sover också väldigt mycket, eller tittar på youtubeklipp, när de har möjlighet.
Och det är nog deras sätt att få återhämtning.
Sedan skulle det ju inte skada att få lite mera hjälp av dem förstås.
Men jag inbillar mig och hoppas att det kommer så smånigom.
Man kan tro att de inte hör i bland, men de uppfattar nog mer än vad man tror.
Man ska absolut inte underskatta dem.
Om inte annat så brukar det märkas när de blir äldre.
Att de snappat upp ett och annat.
Så jag tror inte att det är förgäves att fortsätta "kämpa".
Jag försöker prägla och förbereda dem på sådant som jag tycker är viktigt att tänka på i livet. "Sår ett frö".
Samtidigt att livet inte är en spikrak väg. Att ingenting är gratis.
Jag är inte ett dugg orolig för att det kommer att bli folk av dem också. 
Sedan är det roligt att de är så olika personligheter.
Det ska bli roligt att se vad som händer. 
:O)