Det är mycket som väcker känslor hos mig.

Känslor som bara kan bubbla upp om jag läser eller ser något.

Just nu handlar mina känslor mycket om att jag tycker att politikerna beter sig som trotsiga tonåringar. Mest irritation och besvikelse.

Att de inte kan enligt mig, samarbeta på ett vuxet sätt.

De tappar förtroende. 

Jag har väldigt svårt för Annie Lööf. Hon är helt enkelt skitjobbig.

Det är nästan så att jag knappt kan höra hennes röst längre.

De verkar som flera partier nästan har glömt bort sin egen politik/ideologi i ren desperation för att andra partier inte ska få inflytande.

Däremot så tycker jag att det är bra att det rörs om lite. Att det inte är självklart att socialdemokraterna ska regera Sverige hela tiden. Att det inte går på i samma spår.

Det behövs lite nytänkande. Att andra kan få chansen att få sin röst hörd.

Men snart har inte talesmannen så många "verktyg" kvar att tillgå. 

Och då är risken att vi står inför ett nyval.

Jag beundrar talesman Andreas Norlén. Han är otroligt påläst, lugn och saklig. 

Tar inga förhastade beslut. Han verkar tänka igenom saker noggrant innan han uttalar sig. 

Det borde fler ta lärdom av.

Senast i söndags, när jag satt och tittade på en film: En oväntad vänskap, skrattade och grät jag samtidigt. 

När man blir så där överlycklig för en annan persons skull.

Jag känner så starkt när någon gör något speciellt för en annan person.

Hur två personer kan hitta varandra, fast de är så otroligt olika. 

Och samtidigt berika varandras liv så mycket. 

När man får upp ögonen för något som man överhuvudtaget aldrig har tänkt på, eller har varit intresserad av innan. 

Plötsligt öppnas en helt ny värld.

Och livet kan ta en helt ny riktning/vändning.

Det är det som är så roligt med livet.

Men man måste även vara öppen för det. 

Mycket har att göra med hur man är som person. 

Jag rekommenderar verkligen att se filmen. Den finns bla på netflix.

Barnen väcker starka känslor. I bland alla känslor samtidigt.

Det finns nog inga andra som kan skapa så mycket känslor hos mig.

Men jag känner mig rik.

Rik av att jag får vara med på deras resor.

De är så otroligt olika.

Vissa saker har de gemensamt och det ser jag bara som en styrka.

Och fast de i bland skulle vilja ta "ihjäl" varandra, så skiner det igenom då och då, att det finns någon slags kärlek där ändå.

Som tur är har dessa tillfällen av bråk minskat avsevärt. Vilket jag som mamma känner en stor lättnad över. 

Jag kommer i bland tillbaka i tankarna på sådant som har hänt. 

Sådant som har sårat mig. 

Jag önskar att jag slapp göra det.

För det är en tung bit, som förföljer mig.

Men jag börjar kunna klappa mig själv på axeln.

Inte minst för att jag har varit så pass stark att jag har tagit mig ur det.

Och det har ju också skapat den person som jag är i dag.

Att jag tänker stå på mig, att inte ta mer skit, från någon.

Det är slutsparkat på mig nu.

Jag är överlycklig över att jag har de bästa runt omkring mig nu.

Som jag själv har valt att ha i mitt liv.

:O)