Det är inte ofta jag är nöjd med bilder på mig själv.
Jag har alltid varit självkritisk. 
Jag har alltid haft komplex för någonting.
Men nu har jag ändå accepterat att det är så här jag ser ut.
Och det känns helt ok.
Jag ställde även väldigt höga krav på mig själv. Att det skulle vara på ett speciellt sätt.
Men jag fick sänka mina ambitioner, helst när jag fick barn.
Det gick inte hålla samma höga standard på allting.
Jag fick sänka mig till en nivå som var mera rimlig.
Och jag mår mycket bättre.
Och framför allt känner jag mig mycket tryggare med mig själv.
Jag tror att jag har kommit till insikt om olika saker.
Och jag värderar andra saker högre nu än tidigare.
Det har säkert med åldern att göra. Och saker som har hänt på vägen.
Jag tror att det är viktigt att kunna känna sig nöjd.
Nöjd med sig själv och det man gör.
Att man inte kan göra mer än sitt bästa. Och bli bättre på att säga nej.
Att göra det som känns bäst för mig och min familj. Det är vi som går först.
Att man har ett litet egotänk.
Men mitt 💓 är stort, och det ryms många andra i det också.
Men, om jag ska vara riktigt ärlig så ska man göra sig förtjänt av det.
Jag omger mig allra helst av människor som ger mig positiv energi.
Sen att barnen ger mig några gråa hår i mellan åt hör väl bara till livet.
Men ju äldre de har blivit, desto klokare har de också blivit.
Jag känner mig lite friare att göra mer det jag vill göra, än vad jag kunde göra förut.
Och jag behöver inte känna lika mycket dåligt samvete.
För det är något som har förföljt mig sedan barnen kom till världen, och helst sedan jag och deras pappa separerade.
Men jag tycker att jag ser nu att de verkar ha funnit sig och känner sig tryggare.
En mycket lugnare stämning på alla plan. Och det känns så skönt.
Det finns ju ingen instruktionsbok att gå efter. Vilket skulle ha varit skönt i bland när man varken har vetat ut eller in.
Men så helt plötsligt har allting löst sig och det lever jag ofta efter nu.
Allting löser sig förr eller senare. Det gäller bara att ha lite "is i magen".
Jag är glad att jag och Tomas tänker väldigt lika i mycket.
Det har hjälpt till i många situationer, även om det har varit riktigt jobbigt i bland.
Vi kompletterar varandra väldigt bra. Och vi hjälps åt med mycket.
Det tycker jag om, och uppskattar väldigt mycket.
Sen är det ju jättebra att han går med på nästan alla ideér jag har.
Han är aldrig omöjlig, och har inte tummen mitt i handen.
Och oftast blir det väldigt bra!!
Så i det stora hela trivs jag med livet just nu.
Det finns alltid småjusteringar. Men så ska det vara.

Till vi ses igen...
Var rädd om dig!!
:O)