Elias och jag har varit på bio.
Filmen med alla superhjältarna.
I denna hade de skapat en ny "superhjälte" Thanos, överst på bilden.
Han skyr inga medel för att bli den värsta av dem värsta, med superkrafter som ingen annan rår på.
Det blev lite to much för mig med 2 och 1/2 timme. Det händer någonting exakt hela tiden.
Det är en häftig film på många sätt.
Ett plus är att det är nya och bättre stolar i biosalongen.
Och nu kan man äntligen förhandsboka biljetterna och välja platser.
Det var inte en dag för tidigt.

Det har varit en riktigt riktigt tuff vecka känslomässigt.
Förra fredagen var jag på utvecklingssamtal på skolan med Moa.
Det var som att få en käftsmäll.
Enligt Moas mentor så hade inte Moa riktigt uppnått målen i praktiken.
Det är ingenting vi har fått indikationer på innan detta samtal.
Det var några moment som hon hade haft svårt med när det gäller det finmotoriska.
Och det första mentorn säger är att detta kan ställa till problem när det är dags för nästa praktik på sjukhuset i Östersund. Och så tog hon upp en massa olika exempel.
Och så undrade hon om det här verkligen är en lämplig linje för Moa, och om hon kunde tänka sig att byta till en annan linje?
Det kändes som att Moa direkt blev "sågad vid fotknölarna".
Moa blev så klart jätteledsen!!!
Snacka om att se problemen och hindren först, och inte det hon faktiskt kan.

När vi kom hem, och jag började jag tänka på hur mentorn hade framfört det hela, så blev jag både arg och ledsen.  Som att det bästa och enklast vore att Moa bytte linje, så var problemet löst. 
Krigaren i mig växte. Nu skulle det redas ut ett och annat. Jag är sååå trött på att ta skit. Och inte minst när någon av mina närmaste blir behandlad illa.

Jag skrev till Moas handledare och sen till hennes läkare.
Jag smsade med mentorn, och förklarade hur vi kände.
Jag började dra i lite trådar här och där.
I går hade jag mail kontakt både med mentorn, och handledarens chef.
Här ska det finkammas, och ingenting ska väntas till senare.
Jag har i fråga satt vad skolans ansvar ligger i detta, och förklarat för mentorn ett och annat.

Jag har aldrig varit någon som har “sopat mattan” framför Moa, eller gjort henne sämre än vad hon är.

Hon har fått berätta själv, frågat om hon behöver hjälp eller så har tex lärarna fått fråga henne. Hon vet bäst själv vad hon behöver hjälp med.

Sedan är hon inte någon som “basunerar” ut till alla om detta.

Hon är en ganska tyst person som inte vill göra något större väsen av sig.

Och hon vill klara sig själv.

Hon vill verkligen jobba inom vården. 

Ska hon bli fråntagen det för att ingen kan ta hänsyn till att hon kanske behöver lite längre tid på sig för att klara vissa moment?

Och vilken 16 åring är inte blyg i början? Det tar ett tag innan man lär sig att ta egna initiativ. Vi har alla varit nybörjare.

Vi jobbar väl för att hjälpa, inte stjälpa?

När Moa åkte för att fira en kompis som hade fyllt år gick luften totalt ur mig 

(förra fredag kväll).

Jag var totalt dränerad på energi.

Tårarna kom och jag orkade inte stå emot längre.

Det kändes som att jag rasade som ett korthus.

Varför ska jag/vi prövas och ställas inför utmaningar hela tiden?

Det ena avlöser det andra.

Hur många växlar har man att dra i?

Jag skulle vilja skrika rakt ut:

- NU RÄCKER DET!!!!

Jag är så trött på att höra att man får det man klarar av.

Jag har pratat med en annan handledare på praktikplatsen, som jättegärna vill hjälpa Moa och komplettera de moment som hon hade svårigheter med.

Det första hon sa till mig var - problem är till för att lösas.

- TACK!! sa jag. Det var precis det jag ville höra.

Hon verkar se hela personen.

Sedan ska Moas arbetsterapeut komma hit och se vad hon kan hjälpa henne med, efter att vi har varit en sväng till henne först.

På måndag är en sk stödkonferens inbokad med diverse professioner på skolan.

Så där står vi just nu i detta.

Jag känner mig som en tigrinna.

Som ni säkert har hört till ledes på nyheterna så gjordes det ett tillslag här i Strömsund (och Akalla) i måndags av nationella insatsstyrkan. 
En misstänkt greps för planering till terrordåd.
Ett tiotal tunnor med någon slags kemikalie beslag togs. 
För några år sedan var det ett mordförsök på en imam, också här.
Det är här det händer. På denna lilla ort.
Det har framkommit att dessa tre personer som har häktats har bla planerat terrordåd här i Strömsund.
SKRÄMMANDE!!
Det finns mycket att säga om detta, men jag avstår med det just nu.
Vi får se vad som framkommer mera.

Detta blev ett lååångt inlägg.
Det är såå skönt att få skriva av sig.
Det är mitt sätt att avreagera mig på, och bearbeta saker.
Det måste komma ut någonstans.

Nu ska jag jobba helg.

Sköt om er!
:O)