Att vara god man

Jag har valt att vara god man.
Det har jag inte ångrat en dag.
Jag har haft två som har avlidit, varav en valde att avsluta sitt liv själv.
I mars i fjol fick jag en ny huvudman, och nu har jag precis blivit god man till en till.
Det har sett lite olika ut med ekonomin för mina huvudmän, och då har jag fått göra olika insatser utifrån det.
Jag hjälper dem att söka bostadsbidrag. Färdtjänst, om de behöver det.
Jag har sökt socialbidrag. Adressändring.
Jag gör inköp och betalar deras räkningar.
Jag har kontakt med hemtjänst/vårdpersonal och anhöriga.
Jag hälsar på dem ca 1 gång i månaden, i bland mer, beroende på vad de behöver hjälp med.
Det har inte alltid varit så enkelt. Men jag har blivit flera erfarenheter rikare.
Siffror har aldrig varit min grej. Men med detta så måste jag deal with it. Nyttigt.
Jag måste gnugga dem grå lite extra.
Att vara god man är för mig medmänsklighet, jag känner att jag kan hjälpa en annan människa, när de inte har förmågan att klara av det själv längre.
Det känns bra i själ och 💗. 
Och så tycker jag ju om mötet med människan. Den ömsesidiga respekten för varandra som man bygger upp. Tilliten. Omtanken.
När jag har gjort årsredovisningen så räknar överförmyndaren ut vilken ersättning jag ska få. I bland betalar de ut och i bland är det huvudmannen som betalar.

Ja det är snudd på att vi får skotta fram våra bilar.
Det vita "guldet" fortsätter att dingla ner från skyn.
Nu borde väl alla snö/vinterälskare vara nöjda.
Jag håller fast vid att jag tar hellre snö än kyla. Men nu tycker jag att det räcker.
Fördelen med mycket snö är att det fyller på grundvattnet till våren.

Det märks att det faktiskt har blivit ljusare, helst på eftermiddagarna.
I går sken solen, det droppade från taken och vi hörde fågelkvitter.
Det går minst sagt åt rätt håll. 

Förra veckan var det tulpanens dag.
Jag fick en stor och fin bukett av Tomas.
De är så vackra. Men håller alldeles för kort tid. Jag vill ju kunna njuta av dem länge.
Jag gillar den där krispigheten.

Det är mycket tråkigt som händer runt om i världen och inte minst i Sverige.
Det tragiska är att det verkar ha gått för långt, det har blivit så utbrett och övermäktigt så polisen inte kan få stopp på det.
Jag menar så klart alla dödsskjutningar, våldtäkter och grova våldsbrott.
Och tyvärr så känner jag att jag har blivit blasé. 
Jag rycker på axlarna och tänker, i dag igen.
Jag kan ändå inget göra.
Men om jag har en åsikt på tex face book så finns det alltid någon "bättre vetande" som "smiskar en på fingrarna".
Därför har jag i princip slutat att ha åsikter där.
Det är inte värt det. Och det är tråkigt. För vi har en demokrati i Sverige. Men man får inte yttra sig eller så blir man dumförklarad.
Man blir helt enkelt nedtystad av dem "bättre vetande".

Och media vinklar ofta saker fel. Man får sällan den rätta sanningen.  
De skriver till förmån för vissa, och att man ska tycka si eller så.
Som tur är har jag min självbevarelsedrift kvar.

Vad vore livet utan musik??
Är det något som kan muntra upp en så är det just musik.
Jag tycker bäst om blandad musik, och gärna från 80 och 90 -talet.
Jag har just upptäckt en grupp som heter Home free, tack vare Reino. 
Ett tips!!

Nu lite pappersarbete.
Ha en bra dag!!
:O)